Sida 361
21. Furstinnan
fulistinjtan.
361
herskarinna framför hans stirrande ögon, en andesyn, ty hvarifrån hon kommit, det visste han icke.
I sin förvirring trodde han först, att kärleksgudinnan och kupidonerna, som nyss från taket sväfvat öfver hans hufvud, hade stigit ned och tagit plats vid marmorbordet, ty när han ånyo såg upp mot taket, var det som hade alla dess bilder förbleknat och försvunnit. Men småningom upplöstes denna förtrollning, dock endast i en ny, ty detta på en gång barnsligt sköna och majestätiskt höga väsende, som visade sig framför honom, draperadt med en rikt veckad klädning af skärt silkesflor, till hälften betäckt af en hvit, från halsen fallande spetsslöja, innebar i sig något så hänförande, att Axner numera icke kunde förklara, huru en bild, så skön och hög som hennes, kunnat rymmas inom en fattig läkares bröst, och han förvånades öfver sin djerfhet att hafva vågat älska denna qvinna, hvilken endast tycktes kunna väcka den känsla, hvarmed man i barndomen omfattat Gud, känslan af på en gång kärlek och fruktan. Och likväl var hon densamma han tolf år förut en gång burit på sina armar och för ett år sedan för ett ögonblick tryckt till sitt öfversälla bröst. Nu stod hon der i glansen af sin fullt utvecklade skönhet, en gyllene frukt af aderton vårars förenade blommor och solar, en yppig, glänsande bild af jordens vällust, vid himlarnes salighet vigd. De rika lockarne voro i en behaglig vårdslöshet sammanfästa i nacken med en diamantnål, hvilken med matt sken tindrade i guldsvallet, som stjernan i dagens gryning.
Dock tycktes ett tungt moln darra öfver de gudasköna anletsdragen, likt skuggan af en korps vinge öfver blommans tårfylda kalk. Läkaren kände dervid sitt hjerta sammandragas, och ömklig var den bugning, hvarmed han besvarade furstinnans uppmaning att taga plats i den stora sammetsfåtöljen, hvilken stod på andra sidan af marmorbordet midt emot divanen, derpå hon sjelf satte sig.
»Troligtvis har min önskan att få tala med er så här mellan fyra ögon förefallit er besynnerlig, herr doktor?» började furstinnan samtalet.
»Ers höghet,», svarade läkaren, ögonblickligen förskräckt öfver denna alldagliga prosa från läppar, hvarifrån han endast väntat sig den skönaste poesi, »jag har svårt att fullt göra mig reda för den känsla, som dervid genast intog min själ... men att jag kände mig obeskrifligt lycklig att...»
Källa: Project Runeberg ·
