Sida 366
21. Furstinnan
366
laulta.
i hvars grannskap furst Urusof har sina förnämsta egendomar och der han alltid brukat tillbringa somrarne. Troligtvis är det furstens tilltagande sjukdom som nu gjort denna resa omöjlig. Dessa edra fränder erbjödo mig, för den händelse jag ämnade mig till Moskva, hvarom äfven fråga varit, ett rekommendationsbref till er gemål och er. De hade föltroende till mig, de, och likväl var det icke bilderna af dem mitt hjerta i åratal famnat. Det var mig ljuft att hafva er i mina tankar, men skåda er ville jag ej. Min aktning för hederns lagar och mitt behof af lugn grundade detta mitt beslut.
»Så kom jag hit. I dag på morgonen gaf mig min ungdomsvän förtroende af en passion, som förtär och skall förkrossa hans själ. Ännu kände jag ej föremålet för denna olyckliga böjelse. Då rullar en vagn förbi fönstret. Min vän rycker mig dit och visar mig er person vid furstens sida. Då först visste jag, att ni var i Petersburg, och min olycklige vän trodde, att jag då såg er för första gången, han tror det än, och han skall tro det så länge han lefver. Ingen annan än min goda fostermoder känner mitt hjertas dyrbaraste hemlighet, ty jag måste, för att kunna andas och finna tröst, öppna mitt hjerta för henne och, hvarför icke tillstå det, äfven understundom få gråta med henne.
»Mot min vilja infördes jag i furst Urusofs palats. Min vän, som icke kunde ana mitt inre tillstånd, ville och trodde att jag skulle tala med er om honom, om hans dåraktiga kärlek och förhoppningar. Jag lofvade honom ingenting, men gaf efter och for, för att icke synas kall för hans lidanden. Möjligtvis trodde jag mig under tiden kunna finna något medel att öfvertyga honom om hopplösheten af hans böjelse. Jag beslöt undvika er åsyn, och innan jag inträdde i furstens sängkammare, gjorde jag mig förvissad att ni icke var der. När jag lemnade fursten, sökte jag icke er: det var ni som sökte mig, för att döma mig på de lösaste grunder, för att belöna mig för den vördnad, hvarmed jag omfattat ert minne, ert namn. Det behöfdes icke mycket för att af er, min fru, blifva stämplad till den gröfsta brottsling, och detta innan ännu den anklagade fått andrum till sitt försvar.
»Tvänne skatter har jag framför allt annat sökt förvärfva och förvara: dessa äro samvetsfrid och menniskors aktning. Den förra har jag ännu i behåll, ty om jag felat,
Källa: Project Runeberg ·
