Sida 405
22. Slutet
SLUTET.
405
Cytheres gudinna är nere och intet moln döljer hennes blick. Halflutande på den purpurröda förgylda sidenkåsösen, hvilar hon, som på purpursnäckan, simmande bland solbeglänsta vågor. En bländande hvit drägt, som af glittrande hafs-skum, omhöljer kärleksgudinnan, men motstår icke barmens ljufva rörelser, utan sjunker och stiger med dem. Det upplösta håret faller, likt ett nät af strålar, utför gudinnans hals. Men hvad Cytheres gudinna icke hade, det har hon på sidenkåsösen der: oskuldens himmel i blåa blicken, blygsamhetens glöd på darrande kind, en bruds, en makas härligaste gåfvor, rikaste hemgift.
»Min vän, min älskade!» talar hon, nej, sjunger hon, under det hennes glänsande, sammetslena händer förlora sig i den mans lockar, hvilken stum knäfallit vid hennes fot; »nu, då vi tillhöra hvarandra inför menniskor, liksom våra hjertan alltid tillhört hvarandra inför Gud, säg mig, läser du i mitt öga ingen förebråelse, icke riktad mot dig, du ädle, utan mot djupet af min egen själ?. . . Nyss, då min högsta lycka randades, ty jag väntade ju på dig, förflyttades likväl mina tankar tillbaka till det land, hvarifrån jag nyss kommit. . . Jag stod vid den döendes bädd ... O, hans lif och din vårdande hand voro ett, ty när du försvann, försvann äfven hans hopp, och det svaga lifsljuset brann småningom ner i grafven . . . Jag tillskref mig skulden till hans död, ty ett ord af mig, och du hade kanske dröjt hos honom . . . men jag fruktade för mitt lugn, och den svaga qvinnan hade icke styrka att offra det. . . När Kasanska kyrkans grafklockor och trummornas nedstämda ljud bebådade det furstliga liktåget och mina tankar, sorgklädda, följde den döde till grafven, då . . . då kastade mången tanke af sig sorgdrägten och ilade leende öfver hafvet till dig... Du älskade! Du skall hjelpa mig, du, att mildra tyngden af dessa förebråelser, genom dygders utöfning och troget vårdande af heliga pligter . . . Förlåt mig, du skugga på främmande strand! Jag hade ju här mitt fädernesland och mina ungdomsminnen I»
Hon böjde sina läppar mot den knäfallnes panna och tryckte på den en lång, glödande kyss, som skulle ha kallat lifvet tillbaka, om också dess vingar redan fläktat emot himmelens öppnade port.
»Laura, min brud!» sade den lycklige vid hennes fötter, »och du skall aldrig sakna den prakt, hvarifrån jag ryckte
Källa: Project Runeberg ·
