Sida 406
22. Slutet
dig, den högre bestämmelse du hade att uppfylla, den tron af makt och ära, som Försynen säkert ämnat åt dig? . . . Skall du aldrig sakna dem, dyrkade maka? . . . Skall du alltid älska den sparsamma lycka, jag kan bereda dig i denna inskränkta, knappast skönjbara vrå af verlden? . . . Ack, hvarför eger jag ej en verld att lägga för dina fötter! . . . Hvarför kan jag ej återgifva dig allt hvad du förlorat genom mig!»
»Hu! Jag vill inte stå på höjden, frysande af köld, med moln och örnar vid min sida!» svarade hon; »jag vill ner till den gröna däld, der dina dygder blomma och dem du alltid skall vårda för menskligheten och för mig. .. Var jag inte alltid din, du trogna, varma hjerta!» tillade Laura svärmande, »din i fattigdomen, din i prakten, din på jorden, din under jorden, din en gång i himmelens säll . .. Ja, hvem skulle hon väl tillhöra, om inte dig, hon,» hviskade bruden vid brudgummens bröst, »hon . . . din flicka i Stadsgården!»
Källa: Project Runeberg ·
