Sida 75
4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
HALFT ÖRA I STAT,T,ET FÖR TVÅ HIMMELSBLÅ ÖGON. 75
i verlden utan huld eller skyld. Han hade alltid känt det; men djupast kände han det nu i denna stund. Derför utvidgades de båda tårarne alltmera och brände i de svällande ögonlocken. Utan att säga ett ord drog han fostermoderns ena hand ner till sina läppar, och när hon drog handen tillbaka, hvilade på den de begge dyra, klara perlorna, skimrande i rosenrödt, liksom bure de återskenet af det hjerteblod, hvarur de flutit.
Fostermoderns läppar hade icke heller något annat svar än den kyss, de lemnade på gossens rena panna.
I hvilketdera af dessa båda hjertan såg Gud i detta ögonblick sin afbild klarast? I hennes, hvaruti tillfredsställelsen öfver en ädel gerning bodde? Eller i hans, som glödde af en tacksamhet, för hvilken tungan icke hade ord?
Kopparslagaren var nu klädd och letade efter sin hatt. Frun steg upp, framtog hans käpp, temligen grof, äfven fölen murares rygg, och räckte honom den. Adolf var snart rustad och hade i handen en vacker filthatt, den han köpt för de penningar han sjelf förtjent på liksång och likbäring inom Clara församling. Hvardagsmössan låg qvar i Stadsgården.
»Ställ nu inte till något värre spektakel, än hvad som redan skett,» förmanade den omtänksamma frun både mannen och fostersonen.
»Bekymra dig inte, min gumma,» svarade mannen; »jag är väl inte något barn heller.»
»Jo jo men, är du så,» menade frun; »när det är fråga om så'na der äfventyrliga upptåg, så är du, minsann, inte den siste i leken . . . Jag känner dig nog, din gamle to kerl. . . Man ska få se, att du inte ger dig, förrän äfven du kommit i krakel med den der menniskan.»
»Kanske du tror, att han vill prygla mig också?» gen malde mästaren, skrattande.
»Åhja, bara det inte blir för mycket, så kan det väl inte vara så farligt,» skämtade hustrun; »men,» tillade hon allvarsamt, »laga nu att du får reda på någon af det stackars barnets anhöriga, så att man kan underrätta honom eller henne om hvad som passerat i går och säkert passerat många dagar förut, så att det arma kräket får komma på något bättre ställe.»
»Ska ske, ska ske, min gumma!»
»Adjö, mamma lilla!» sade Adolf, kyssande fostermoderns hand.
Källa: Project Runeberg ·
