Sida 83
4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
HALFT ÖRA I STAT,T,ET FÖR TVÅ HIMMELSBLÅ ÖGON. 83
»Några och trettio år.»
»Hos hvilken mästare arbetar han?»
»Han är hos ingen ... han arbetar för sig sjelf.»
»Och super upp hvad han förtjenar?»
»Han är mycket svår, herre!»
»Men hur kan ni lefva tillhopa med en sådan oregerlig sälle?»
»Jag är ju hans hustru, herre 1»
»Men ni har inte gift er med honom för att få stryk eller svälta ihjäl.»
»Han var inte så, när vi gifte oss.»
»Men när han nu är så, hvarför flyttar ni inte ifrån honom?»
»Det är mitt öde, goda herre, och jag får väl dragas med det.»
»Vackert öde!»
»Skulle jag flytta ifrån honom, så blefve det alldeles förbi med honom.»
»Nå, det vore just en stor förlust...»
»Men det vore mitt fel, om den ol)'ckan skedde.»
»Tror ni er då kunna förbättra honom?»
»Jag hoppas det.»
»Men om ni inte går i land med saken?»
»Så har jag ändock ett lugnt samvete.»
»Men en förstörd själ och en sönderslagen kropp.»
»Han grälar inte alltid, och inte slår han mig jemt heller.»
»Tacka honom f-n för det han inte grälar och slåss när han sofver!»
»Men om jag bara fått behålla henne!» klagade den arma qvinnan; »jag skulle gerna lidit mycket värre, om jag fått ha henne qvar! . . . Bara jag såg på den lilla engeln, så blef jag strax glad igen, 0111 jag var aldrig så ledsen . . . Ack, hvad det var roligt att höra henne jollra, att klä på henne och se henne dansa der på golfvet i sina vackra kläder, som klädde henne så väl... Nu är Lalla grann, nu är Lalla snäll, så ropade hon, och begge delarne var hon också. . .»
»Den lilla vackra blå sammetskolten!» inföll Adolf, som hängde sig fast vid den beskedliga madamens blickar, under det hon talade i fullkomlig yrsel.
»Och de små, blå kängorna!» fantiserade hon, stirrande på golfvet, liksom såge hon dem dansa der.
Källa: Project Runeberg ·
