Sida 130
VÄFNADER AF NÖTHÅR.
AF
LILLI ZICKERMAN.
Förr såg man ofta, äfven i de förmögnare hemmen, tjocka mattor af ett sträft garn, randade eller rutade i bjerta färger. Det var nöthårsmattor.
Då väfvarne på de stora egendomarne och bondgårdarne hörde till hemsysslorna, låg husmoderns stolthet i att på prydligaste sätt använda äfven det enklaste material och sparade hon ingen möda därvid. Bland dessa var nöthåret ett af de svårhan dterligaste.
Afskrapadt på hudarne vid garfningen spanns det tillsamman med skinnull, d. v. s. den korta ull som efter klippningen fanns kvar på fåret och liksom nöthåret tillvaratogs vid hudens beredning. Af på så sätt lätt fällde de sträfva nöthåren.
Fig. 7. Drällsväfnad.
spunnet nöthår och ull blef ett ej vidare starkt garn, som men väfda till mattor blef mjukt och varmt..
Till finare mattor inblandades därför lång ull, som fullkomligt band nöthåret och gjorde mattan fast.
Bottenfärgen i dessa mattor var merendels nöthårets naturligt bruna färg.
För randningen tillvaratog man det hvita, som kunde färgas i ljusare kulörer, eller inslog annat garn i bjärta skiftningar.
Sådana väfnader finner man ofta på landsbygden och öfverallt i Norrland. Folkets “ranor
Fig. 8. Åkklä. Rosengång. Jemtland.
(täcken) äro väfda däraf i Norrbotten, släta med brokiga ränder. I Vesterbotten, Ångermanland och Jämtland i en sorts på rätsidan ripsartad och på baksidan lös rosengång (fig. 8), i sydligare provinser endast släta ränder eller vanlig rosengång (fig. 9).
Man påträffar äfven nöthåret i mattor och hästtäcken i drällsväfnad med randad varp, då mönstret blir långrandigt eller rutigt. Ehuru anspråkslöst verkar det ofta mycket hemtrefligt och varmt (fig. 7).
I norra Skåne har denna nöthårsväfnad utvecklat sig mer
Fig. 9. Rosengång.
Källa: Internet Archive ·
