Sida 81
F. R. MARTINS JAPANSKA SAM LIN C,.
n
kakémono, hvilken man särskildt tror skall slå an på gästen, och samtalet brukar då ofta rtira sig om taflans artistiska förtjänster eller om bkanmornas skönhet. Man far ej glömma, att betraktandet af en vacker sak skänker japanerna ett nöje af mycket intensivai-e art iin vårt ytliga tittande. Rummet ser rent, men efter västerl.ändska begrepp tomt ut. Ytlig prakt afskyi' japanen enligt Inazo Nitcnes utsago med religiös fa^a. Han sträfvar, påstår den japanske Rirfattaren af “Japans sjiil“, efter smakens yttersta förfining. 1 stora, lackerade askar gfimmer man böcker, tobak, ski-ifsaker och dylikt. Ofta inpacka-, konstverken i sitlenstycken, valda efter föremålets färg, för alt ge en flyktig men intensiv skönbetssensation vid uppackandet.
I en sådan omgifning måste man tänka sig de japanska konstverken. I)e kunna utföras så bra, emedan de älskas, vördas och behandlas med omsorg. Japanen plagas af det fula.
Man kan tänka sig en japans Rlrvåning vid åsynen af vara vykaal.
Mn sådan råhet i utförandet är otilnkbar i hans land, där “surimonos“ — japanska gratulationskort - äro delikata konstverk. Martins samling innehåller ett hundratal dylika,
utförda i färgträsnitt.
Särskildt väl representerad i samlingen är Japans stflrste målare Hokusai flTöO 1849), som har hedersnamnet G\vakif)jin den af målarkonsten besatte. Han var i sin ungdom samtida med den äfven i samlingen förekrimmande Htamaro, som på 1790-talet målade det dåtida Japans skönaste hetärer. Man har sagt, att parisaren älskar tre saker högre än allt annat: blommor, kvinnor och malningar; med ännu stflri^e skäl kan detta sägas om japanen, hvars blomkult är lidelsefull, hvars hetäi’viisende i skfmhetsvärde endast kan jämföras med Greklands under antiken och hvars konstentusiasm skulle väl berättiga hela folket att antaga hedersnamnet Gwakiojin.
Hokusai - uttalas Hoksai — lefde mycket länge, hans målaröga gladde sig åt allt och hans flitiga pensel har haft en produktionsförmåga (Ifver det mänskliga måttet. Samlingen innehållei' hela träsnittsserien Mangwa, skisser (Ifver allt möjligt, och äfven hans ännu berflmdare träsnittsserie af utsikter öfvei' berget PYiji. Det kägel formade berget visas i snö, i regn, framskymtande mellan vajande bambuskogar, genom spindelväf, koil sagdt på alla tänkbara sätt. Liksom det sköna örikets vårdtecken glänser den snöhvita toppen, ett ämne för otaliga folksagor, älskadt af Hokusai mer än allt annat, linieren, än rodnande för solstrålarna, mystisk och färgrik som den japanska konsten själf.
Slutet af 1700-talet och början af 1800-talet var en af Japans konstnärliga glansperiodei'.
Skall en sådan kunna återkomma? Skall det europeiska inflytandet, som kommit landets flotta och krigarutbildning till godo, som framkallat japanska bakteriologer, kunna så omsmältas, alt det ej förtär landets egenart? Därpå är nu omiljligt att svara. Så mycket kan blott sägas, att världen, sedan Japans konst och konstindustri genom shogunatets störtande år 1868 blifvit bekanta fötr Lurepa. fått se en civilisation af underbar hilghet och förfining. Man har fått ett nytt hopp. en !iy tro på de oändliga, olikartade krafter som finnas i människan. \’årt fönklarliga men löjliga europeiska högmod har fått en knäck, och därmed är mycket vunnet f('r var in re utveckling.
Källa: Internet Archive ·
