Sida 69
(iatiiiii.il Modaspcls nifd liiiticgrofaiida.
SPETSKNYPPLING I QAGNEF OCH I MOCK-FJÄRDS KAPELLFÖRSAMLING.
0'1'T I L I A AI) I' L lU) R(;.
Dalarna, landskapet med de blå bergen, de öppna \ idderna, den stora sjön .Siljan och den mäktiga dalälfven, har liksom betyg och historiska bevis pa att ha verkat till kraft och vilja i dalfolkets karaktär. Så tror jag, att ett bergland, äfven ett kustland och ett slättland, skapar större och finare karaktärer än ett smått kuperadt land, där blicken alltid motas af en skogsbacke eller en stenknalle, men aldrig får liipa ut till hori/ontens yttersta gränser.
Dalfolket bor i byar. Byarna ligga gärna flere tillsammans med odlad mark emellan. Detta kallas bygden. Bortom bygden ligga de stora skogarna. J’å bvgden lefves det verkliga, praktiska, sträfsamma lifvets mångahanda, och i skogen lefves det ensliga, drömmande lifvets enahanda, sådant det blir djupt in i hjärtat af de stora skogarna.
Det är i skogen, som sången ännu lefver: de gamla vackra kärlekssångerna och alla de egendomliga vallåtarna. Det är där, i fäbodarna eller vid kolmilan, som sagorna ännu berättas och som Rånda ännu bor och vallar sin boskap. Det är där, det finnes dolda skatter i myrar och grufvor, som aldrig bli upptagna. Det allra bästa är kanske, att det är där, man har tid att vara människa, att drömma och sjunga, att jubla eller sörja. Det är också där, man gripes lika mycket af skogens och mörkrets allra djupaste ödslighet, som af sommarmorgonens och solskenets allra mest bländande glans. Det är dit, man längtar som till helg från hvardagssläpet på bygden.
Sommarens tre vackraste månader äro kvinnorna diir uppe vid fäbodarna med kreaturen. De äro då afstängda från b3'gden, bli hemvana i de villande skogarna och vänner med de älskade kossorna. Däremot är det under den mörkaste och kallaste vintertiden som karlarna, sotiga och svarta ligga långt bort i skogen vid milan, ofta flere veckor i sträck. De ha där ett både farligt och hårdt arbete, men aiuhi är lifvet i skogen, både fäbodlifvet och lifvet i kolskogen, alltjämt lika lockande fullt af omedveten poesi.
Det är i fäbodarna som kullorna haft tid att utföra sina vackra handarbeten och förstått att göra sina mönster eller krus, som det heter på dalspråket, lika skiftande som färgen på höjderna omkring dem. De sydde där sina fina kv'alar eller handlinningar och knypplade de spetsar, som begagnades till deras hufvudbonader, de så kallade .
De diktade de olika krusen på kvalar och spetsar. De dikta iinnu i dag rosorna på de r()da stickade ärmarna, som l\'sa så bjärt i deras griina tnijor.
Nu mera är dock ej fäbodlifvet sådant det en gång var. .Arbetet med korna samlas på färre händer, så att de kullor, som vistas däruppe i fäbodarna, ha mera att giira och få ingen tid öfrig till handarbete.
Detta ordande om fäbodlifvet har jag ansett nödvändigt såsom inledning till mitt egentliga ämne: Kiiyppl ingen i Gngnef och i Mockfjäriis kapellförsninling. Ty jag menar, alt det är detta lif i skogen, som gifvit folket konstnärliga instinkter och fantasi.
1
Källa: Internet Archive ·
