Svenska slöjdföreningens tidskrift

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1905.

2

Lägg därtill noggrannhet och tålamod, och man har de egenskaper, som kommit dalfolket att utarbeta en spetsstil, som kunde vara värd att vinna erkännande både inom och utom Sverige. Icke minst för det egendomliga sätt, på hvilket detta arbete utföres.

Dessa dalhiytningar — så kallas knypplingarna i Gagnef — användas till kvinnornas hufvudbonader eller hattar. De knypplades förr både i Mockfjärd och i Gagnef, dock mest i Mockfjärd För egen räkning knypplade Mockfjärdsfolket finare, tätare spetsar, och för Gagneffolkets räkning, klarare och glesare; men typer och krus voro desamma. Dessa dalknytningar förekomma i en rent otrolig mängd af olika mönster, varierade på alla upptänkliga sätt.

När jag såg Gagnefkvinnorna i kyrkan i ail deras prakt, iklädda den prydliga hatten med den knypplade spetsen, och såg den massa af spetsar, som finnes i folkets klädstugor, började jag mer och mer intressera mig för denna deras egenartade spetsknyppling. Jag försökte samla in så många jag kunde finna af de allra äldsta knypplingarna, sådana, som voro från den tiden, då man ej hade stärkelse, utan stärkte i mjölk och glättade med “gnisten“.

Ju smalare och längre spetsarna äro, dess äldre äro de, sade man mig. Ett bevis för, att de spetsar, som man numera kan få tag uti, dock ej äro mycket gamla, är, att de allra flesta, fast de äro knypplade af lin, ändå hafva den tjocka tråden, som bildar kontur, af bomull. Således äro de knypplade efter sedan bomullen icke blott kom till Sverige, utan också till Dalarna. Endast tre knytningar, bland dem jag funnit, hafva linnegrofända och kunna således vara före bomullstiden. Två af dessa hafva enkla vadstenaliknande mönster, men den tredje, som är från Floda,* tyckes hafva sitt eget mönster för sig. Hvad spetsarnas ålder angår, vet jag för öfrigt endast, hvad en iVIockfjärdsknypplerska berättat för mig, nämligen att hennes mor, mormor och mormorsmor kunnat knyppla. Mormodern var född 1797. De flesta af de verkligt gamla knyt-

ningarna äro borta. De äro utslitna, uppbrända och, det som kanske blifvit de flestas

öde, de ha blifvit sönderklippta och väfda till trasmattor.

Det finnes dock i Gagnef, och äfven i Mockfjärd, ett ställe, där spetsarna finnas förvai'ade och kronologiskt ordnade i långa rader, ända från deras början. Det är på kyrkogårdarna. Där äro spetsmuséerna! Där ligga alla de små gummorna, de unga kvinnorna och barnen, hvar och en med sin bästa hatt och sitt bästa knytningshärsklä. Det är dit de samlas, alla de gamla fina saker, som ännu finnas kvar i hemmen. “Denna skall jag ha, när jag är död“, säga de, och visa mig den finaste af deras spetsar — ofta nog en vadstenaspets.

Massor af knytningar finnas dock ännu kvar i hvarje gård. Det är som att vända på en torfva och finna guld under den.

Tid att samla in och jämföra en hel del olika spetsar med hvarandra fann jag, att

de hörde tillsammans i skilda grupper och att flere af dessa hade sin motsvarighet i

vadstenaspetsar. Det var lätt att se, att de enklare och äldre knytningarna mycket liknade vadstenaspetsar — ju smalare och längre de voro, dess mera utpräglad vadstenatyp hade de. Men också på några knytningar med mera komplicerade mönster syntes det tydligt, att tie \'oro kopierade efter vadstenaspetsar. I synnerhet Bottenspetsen, en mycket omtyckt (jch vacker vadstenaspets, som i Gagnef begagnas vid bröllop, har blifvit eftergjord på många sätt. .Som dalspets har den fått dubbelnamnet Böttenspets-knytning. Äfven Ekbladstaiytning linnes efter vadstenaspets kopierad och varierad på flere sätt. Men fast jag genast lick detta klart för mig, föreföllo mig andra knytningar att vara mera typiskt dalaktiga. De hade något så strängt »rosrätt* och ändå så mycken fantasi i sig, att jag måste tänka: dessa kunna väl aldrig leda sitt ursprung från Vadstena. De måste ha iljupare rötter i Dalarna.

Sc öfvcrslycket.