Svenska slöjdföreningens tidskrift

4

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.

ner. Talrikast förekommer den på äppelträd, därnäst på poppelträd, lindar och lönnar m. fl. Den förekommer till och med — i något afvikande form — på barrträd bland andra ställen i \Tgesernas bergstrakter i sådan myckenhet att den under vintern användes till foder åt kreaturen.

Då misteln tager sin näring af moderväxtens safter, ligger det nära till hands, att antaga något slags intimt utbyte af näringsämnen på det sättet, att misteln skulle lämna en viss kvantitet kolsyra i utbyte till sin modersväxt. Detta är törhända endast en förmodan, som vi sakna befogenhet att vidare omorda. Den skada, som misteln skulle förorsaka genom att utsuga moderväxten, tyckes i alla händelser ej vara af så stor betydelse, att den berättigar till ett utrotningskrig emot den intressanta parasiten. 1 Frankiuke, i de västra departementen lär verkligen existera en förordning angående mistelns utrotande fiir att skydda aplarne och den af äppelskörden beroende cidertillverkningen. Någon nämn\-ärd inskränkning på mistelns utbredning och tillväxt .synes emellertid ej haf\a inträdt, då det är Just från dessa trakter som den i stora mängder går som en starkt efterfrågad handelsvara till Paris och London under vintermånaderna. I England är misteln ett oundgängligt element \'id julens firande och förekommer öf\-erallt, i slott

Fig. 7.

och koja. Det är helt naturligt att vid sådan stark efterfrågan den inhemska förekomsten af \’äxten ej räcker till. Införseln till England uppgår till öfver en half million kilo pr år.

I .Sverige går misteln ända upp till Mälaröarne; men synes på senare åren, då den engelska seden allt mera \'unnit insteg i våra hem, varit utsatt för allt för stor sköfling, hx arför den börjar blifva ganska sällsynt åtminstone i trakten närmast huf\'udstaden.

Icke utan skäl anses misteln vara en “besynnerlig buske“. Dess egendomliga växtställen högt uppe bland trädens grenar, där den utvecklar sina hela året om grönskande, skatholiknande bladkronor, den mycket ledade, ständigt klynnegrenade, i lederna skörr stammen, den gröngula barken, de stela bladen, de små blommorna med köttiga kronblad och hesynneiTgt bildade ståndarknappar samt slutligen de hvita, nästan genomskinliga bären af en ärts .storlek, allt detta ger åt växten ett \isst fantastiskt utseende och gör att den under alla tider lifligt sysselsatt folkfantasien.

Sålunda har misteln ända sedan uråldriga tider både hos de romerska och germanska folkslagen x arit föremål för en \’erklig dyrkan, hvars yttringar genom sekler bibehållit sig ända till våra dagar. Ekmisteln spelade en framstående roll vid de gamla druidernas religiiisa ceremonier. Plinius omtalar, att denna växt är i deras ögon en him-