Svenska slöjdföreningens tidskrift

20

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.

(fig. 10). Det är denna signatur som ger oss klaven till mönstrets förekomst vid den pommerska fabriken, \dsserligen låter det tänka sig, att, då Ehrenreich efter att ha lämnat sin skapelse Alariebergsfabriken och öfvertagit ledningen af Stralsundstillverkningen, han helt enkelt utan vidare lagt sig till med det omtyckta mcinstret. Men, då Stralsundsfahriken under Ehrenreichs tid nästan uteslutande använde Mariebergsmönster, och då Marieberg veterligen aldrig kopierat det Kehnska mönsti'et, är det på en något mindre direkt väg man kan spåra ifrågavarande föi-brytelse mot den konstnärliga eganderätten, som det i \ åra dagar skulle kallas.

.Signaturen H— ui har ansetts tillhöra porslinsritaren Caii Ludvig Hartman, h\ilken enligt .Stråle var anstäld \ id Alarieberg lOi eljes rätt obestyrkt uppgift, att han

dessförinnan skulle arbetat vid Kcirstrand torde genom signaturen på omtalade .Stralsundsfat vinna i trox ärdighet, då man ju kan tänka sig, att Hartman från sin Rörstrandstid medfört det Kehnska miinstret, och, sedan han jämte ännu några andra skickliga arbetare åtföljt Ehrenreich till .Stralsund, ffirst där kommit att använda detsamma. Haitman \'ar son af medaljören och stämpelmästaren i .Stockholm JCngel Hartman och säges

Fig. 11. Tallrik, modern.

enl. Svenska Ättartal “ha farit utomlands samt afhörts senast 1769“, just samma år således, då .Stralsundsfatet med det Kehnska mönstret är dateradt.

Ecir att bringa \årt fajansmönsters historia till dess slut, återstår att xidröra ännu ett skede af densamma.

Det skulle tyckas soih om Rörstrands nuvarande porslinsfabrik i de gamla servismönstren hade egt en skatt, som den med stöirsta fördel kunnat begagna vare sig för direkt kopiering eller såsom motiv för mönsterkomposition. Detta har också \'erkligen några få gåiigei' skett och ett af dessa fall iir just, då det Kehnska möinstret tagits till modell. Ihiligt h\'ad jag erfarit, har det \arit på enskild he.ställning, och skulden för det sätt, hvarpå mönstret behandlats, kommer således ej på fabriken utan på beställaren, som “arrangei'at“ det. (Fig. 11.)

Den smidiga, eleganta l ococobordyren sträcker sig icke längre kring fatens originellt \ågiga kontur; det ena af dess t\'å motiv endast har användts och kommer förstoradt och f()rgrof\adt fem gångei' kring den ordinära uddkanten; den lilla “blomhylsan“ i midten hai- förstorats, sa att den täckei' nästan hela botten och verkar genom sin orediga teckning som ett salatshuf\ ud ; en rå, s\’artblå färg har ersatt den gamla fina “camaieu bleu“, och h.ärtill kommer, att miinstret är tr)'ckt, ej handmåladt som å de gamla serviserna.