Svenska slöjdföreningens tidskrift

6

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.

Först genom 5:te till 3:dje årh. är det som blommornas tid inträder för Österns trädgårdar. Det är en liflig blomsterkastning Medelhafsländerna emellan. Segrare återvända, kunde man säga, höljda af blommor, skeppen lastade med rosor. Grekland mottager formen på sina gårdar från Nilländerna och gäldar med ros och myrten, med popplar, ekar och plataner. Och snart speglar det östra Medelhafvet en härlig lustgård af mandel-, plommon-, vin-, oliv-, mullbärs-, fikon- och körsbärsträd, äpple- och päronträd; parkträd med murgrön på och boskéträd omgärda ros- och myrtengårdar; jasminen, liljan, narcissen m. fl. upplifva, samlade på gräsmattan och invid dammen, “den blå, röda och hvita lotus’ trånande ensamhet." — — —

Öfver Orientens kryddstarka parterrer och terasser blåser det en frisk vind från konstens Grekland. Äfven från vår tid sedt ligger det grönska öfver den grekiska florala konsten, någonting af nydaning, af oarbetadt lofvande material. Och det är ju så med Hellas hela kulturlif: fulländadt i enkelhet, friskt och naturligt ger det lifskraft åt sekler.

Trädmassan i enhetlig grönska, i allé eller lund; statyn omgifven af ros och nerium eller behängd med guirlander, hvit och skär mot lundens skugga; det ur grottor och källor snabbt framilande eller fallande vattnet; den med blommor höjda ängen, prasia, eller skuggade parterren äro, om icke rent ut nya föremål för lustgårdskonsten, dock af Hellas’ jord och konst förfriskade, förnyade. Allt synes vara användt med behag och måtta, med rytm och klarhet.

Utan konstanspråk, men ur naturlig skönhetsdrift framväxa lundar och rotundor. I det demokratiska samhället syns den arkitektoniska anläggningen att börja med icke få insteg i privata trädgårdar, men man märker som ett förebud till konst pieteten för växternas ande. Ljufliga väsen bodde i dem, dryader i träden, nymfer lögade sig i källsprånget -- och när så sent som i 6;te seklet y. Kr. de privata lustgårdarna begynte anläggas med egyptiserande formgifning, när ur den egyptiska allén och pergolan den grekiska xystos utvecklas, när raka eller cirkelböjda alléer och stora dammar anläggas, synes dock öfver det hela ligga den dyrkan af naturen och dess alster, hv^arförutan en trädgårdskonst är på dekadens.

Poppel, alm, platan, lager, cypress, idegran, statyer, spalierer, marmorbänkar, dammar, paviljonger, hela stommen till den romerska och den franska ståtparken återfinnes här vid de akademiska anläggningarna, men öfver det hela hvilar själsbildningens måttfullhet, alltförstånd och - blomsternas frihetsanda.

Om frihet i anläggningen tala de förhistoriska sångerna: se här en trädgård från Calypsos ö! “Den vida grottans väggar äro öfverflätade med drufklastyngda vinrankor, friska i sin grönska. Fyra springvatten, symmetriskt ordnade, låta ett svalt vatten fram- \ älla. Utomkring höjer sig en grön skog af almar, popplar och cypresser med balsamisk doft, i hvilka de snahhvingade fåglarna reda sig bo. Däromkring är en mjuk äng, där pimpinell och violblomma". Det är dessa i poesien ofta gängse blomängar, som indragas i trädgården. Troligen bibehålla de dock länge en ängs karaktär inom den ordnade ramen, ehuru blommornas rikedom ökar.

Rosen, Greklands afgudade blomma, Afrodites stjärnsyster, den enkla grekiska eller den 12-bladiga från Miletus, rosen, som ännu latinarna kallade brevis, emedan den varade blott en dag från knopp till fällning, strödde sina blad öfverallt som en offergärd för solen eller för människans gudar. Det berättas om tempel beslöjade af rosor, om gudabilder osynliga under rosenguirlander.

Demokritos låter oss ana, hvilka njutningar man väntade af en grekisk lustgård: “\'i slogo oss ned på täta bäddar af doftande mastixgrenar och nyskurna vinrankor. fV)pplar och almar i mängd vaggade öfver våra hufvuden nära intill den heliga källan, som porlande framvällde ur nymfernas grotta, och i de täta grenarna musicerade, eggade af solen, gräshoppor af alla krafter, den gröna grodan kväkte på afstånd under tjocka