Svenska slöjdföreningens tidskrift

24

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1905

alltså 720 varptrådar, en 18 pasmars 1,080, en 24 pasmars 1,440 trådar o. s. v. Priset å dessa lärfter växlade mycket, naturligtvis beroende på garnets jämnhet och finhet, väfvens täthet m. m. “I den gamla goda tiden “ gällde såsom regel, att väfnaden borde betalas med lika många skillingar i riksgäld för alnen, som den innehöll pasmar, utan afseende på bredden.

För att underlätta den af allmogen så kallade “primningen“ voro varptrådarne sammanknutna med h varandra till en tums längd utanför väfven till knippen med 100 trådar eller en pasme, hvartdera. Hade väfven sålunda 27 pasmar tillhörde den l:sta premieklassen. “Primningen“ förrättades om söndagarne efter gudstjänstens slut af pastor och länsman jämte tvänne andra, trovärdiga män.

DE NILSSONSKA SAMLINGARNA 1 SKARA.

AF

E. G. FOLCKER.

Då afsigten är att, så ofta sig göra låter, i 44dskriften intaga skildringar af anmärkningsvärdare enskilda konstsamlingar för att derigenom bereda den intresserade läsaren tillfälle att få ökad kännedom om, hvad som ännu finnes i vårt land af de gamla konsthandtverkens alster, af kulturhistoriskt dyrbara föremål med mera sådant, så må det vara tillåtet att göra början med en samling, som i dessa dagar särskildt låtit tala om sig, som genom sin omfattning är en af de mest storartade, genom sin anläggning, en af de intressantaste Sverige egt: den särskildt för vår kulturhistoria ovärderliga samling, som under loppet af mer än trettio år hopbragtes af Adjunkten vid Skara allmänna läroverk Anders Nilsson.

Den som skrifver detta hade det intressanta uppdraget att i och för värdering af samlingarna deltaga i bouppteckningen efter den på hösten förra året aflidne egaren och hade sålunda ett godt tillfälle att taga kännedom om dödsboets märkeliga innehåll. Det låg visserligen i sakens natur, att denna kännedom blef något flyktig, då ett närmare studerande äfven af de intressantaste föremålen icke kunde komma i fråga vid en värdering, som under forceradt arbete pågick i tio dagar. Men det rent spännande intresset låg däri, att, då i anledning af den gamle samlarens egenheter, ingen på länge fått se dessa samlingar och, till följd af det sätt hvarpå de befunnos konserverade, ingen ens kunnat se dem, så blef det nu som en upptäcktsfärd i ett okändt land, där hvarje steg medförde nya och oväntade öfverraskningar, fullkomligt ett förlofvadt land för en museimänniska.

Adjunkten Nilsson eller, såsom han i sin hemstad och vida däromkring kallades, »den gamle magistern» var ett original af det slag, som säges mer och mer försvinna.

Hans egenheter synas ha varit af mångfaldig art, men samlarevurmen var den största af dem, och de andra voro nog till stor del följder af denna. Utgången af bondeslägt hade Nilsson i sin samhörighet med folket en gifven förutsättning för den riktning, i hvilken hans samlarenit skulle gä, kanske en väckelse till detsamma. Den stora afdelning af samlingarna, som omfattar allmogeslöjd och allmogekonst, ådagalägger, med hvilket sakförstånd och pietet han tillvaratagit allt, som xarit egnadt att belysa Västgötabondens lif sedan långliga tider tillbaka. 4'y det är inom sitt eget landskap han hållit sig, och samlingen har naturligtvis däraf fått en ovanlig enhetlighet och än mera ökadt värde.