Sida 121
Elfte kapitlet
ET.FTE KAPITLET
121
forsvinna. Men dess ljus var tillrackligt att lata tydligt framtrada horisonten, hvilken nu skildes fran molnet, och ingenioren kunde ett ogonblick se manens bild darrande afspeglas i en vattenyta.
Cyrus Smith fattade den unga gossens hand.
— En o! — sade ban med allvarsam rost i det ogonblick, da manen slocknade i vagorna.
ELFTE KAPITLET.
Vid apetaen af kiiglan. — Kraterna inre. — Hafvct rundt omkring. — Intet land i sigte. — Kuatcn i fogelperapektiv. — Hydrograft , ocli orografi. — Ar on bebodd? — Bugterna, vikarna, uddarna, floderna m. m. dopas. — Lincoln-on.
En halftimme derefter voro Cyrus Smith och Harbert aterkomna till lagerplatsen. Ingenioren sade ej nagot vidare at sina kamrater, an att det land, hvarpa slumpen kastat dem, var en o, och att de skulle ofverliigga den foljande dagen. Derpa biiddade hvar och en at sig sa godt ban kunde for natten, och "oborna" njoto en djup somn i detta basalthal, som befann sig pa en hojd af 750 meter ofver hafsytan.
Den foljande dagen, den 30 Mars, ville ingenioren efter en frukost, som utgjordes endast af den stekta tragopanen, ater bestiga vulkanens spets for att noggrant observera denna 6, pa hvilken ban och hans kamrater fiingslats, kanske for hela lifvet, och forvissa sig, om den var langt afliigsen fran land, och om den icke lag i vagen for de fartyg, som besoka Stilla oceanens ogrupper. Denna gang gjorde kamraterna honom sallskap pa hans nya upptacktsfiird. Afven de ville taga en ofverblick af denna o, af hvilken de skulle begara att fa alia sina behof tillfredsstalda.
Klockan kunde vara omkring 7 pa morgonen, da
Källa: Internet Archive ·