Sida 108
Tionde kapitlet
108
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
— Hurrah! — skrek Pencroff, som gerna anvande detta jubelrop. — Bara litet glod, och vi skola gnaga denna gnagare in pa bara benen!
Pencroff slangde upp vattensvinet pa axeln, och da han af solens hojd ansag, att klockan borde vara omkring 2, gaf han signal, att man skulle viinda om hem.
Tops instinkt gjorde annu en tjenst at jagarna, hvilka, tack vare det forstandiga djuret, lyckades aterfinna den kosa, de forut tagit. En halftimrae derefter hade de uppnatt flodkrokningen.
Sasom Pencroff gjort den forsta gangen, anordnade han nu hastigt en vedflotte, ehuru detta besvar, da man saknade eld, tycktes honom vara forspild moda. Flotten foljde med stromfaran, och man narmade sig bostaden.
Da de icke hade mer an femtio steg dit, stannade matrosen, uppgaf anyo ett fruktansvardt "hurrah!" och utbrast, pekande pa klipphornet:
— Harbert, Nab! Se der!
En hvirflande rok uppsteg ofver klipporna!
TIONDE KAPITLET.
En nppfinning af ingenioren. — Fragan, som sysselaatte Cyrus Smith. — Uppbrottet till berget. — Skogen. — Vulkaniak mark. — Tragopanerna. — Mufloncrna. — Den forsta platan. — Nattlagret. — Kaglans spets.
Nagra ogonblick derefter sutto de tre jagarna tillsammans med ingenioren och korrespondenten frainfor en sprakande eldbrasa. Hallande vattensvinet i handen, betraktade Pencroff Cyrus Smith och Gideon Spilett utan att saga ett enda ord.
— Na, hvad sager du nu, min gosse! — utbrast korrespondenten, — Eld, rigtig eld, som ordentligt skall
Källa: Internet Archive ·