Den hemlighetsfulla ön

40

DEN ITEMLIGHETSFULLA ON

till motsatta stranden. Sedan de der hastigt torkats af solen, patogo de ater sina kliider, dem de aktat fran att komma i beroring med vattnet, ocb hollo radpliigning. |

FJERDE KAPITLET.

Stenborrama. — Floden vid dess mynning. — Bostadon. — Efterforakmngarna fortsiittas. — Bransleforradet. — Man iiivilntar ebben. — Uppe pa kusten. — Ycdilotten. — Tillbaka till stranden.

Omedelbart derefter tillsade korrespondenten matrosen att invanta lionom pa det stalle, der de nu befunno sig, och der ban sedan skullc uppsoka honom. Utan att forlora ett ogonblick begaf han sig uppat kusten i samma kosa, som negern Nab tagit nagra timmar foiut. Derpa forsvann ban bastigt bakom en udde, sa ifrig var han att fa veta, hur det gatt med ingenioren.

Ilarbert hade velat atfolja bonom. — Stanna du qvar, min gosse! — hade matrosen sagt at honom. — Vi maste gora i ordning ett lager och se till, 0111 det inte ar mojligt att upptacka nagon stadigare foda an musslor. Vara vtinner behofva vid sin aterkomst nagot att stiirka krafterna med. Och nu dela vi goromalen!

— • Jag ar beredd! — svarade Harbert.

— Godt, — atertog matrosen, — da gar det! Latom oss arbeta med metod. Vi aro uttrottade, vi frysa, vi iiro bungriga. Det galler alltsa, att skaffa oss tak bfver hufvudet, eld och mat. Skogen ger oss briinsle, boen iigg — aterstar oss saledes bostaden!

— Na viil, — sade Harbert, — jag skall soka reda pa en grotta i dessa klippor, och till slut skall jag viil fa tag i nagot hal, der vi kunna krypa in.

— Ratt sal — svarade Pencroff. — Till verket, min gosse !