Sida 39
Tredje kapitlet
TEEDJE KAPITLET
39
trad, hvilka bildade en skog, sa langt blicken kunde na. Denna gronska vederqvickte det vid granitvaggens strafva linier utledsna ogat.
Langt bort i bakgrunden och ofver platan, i rigtning mot nordvest, lyste i solskenet, pa ett afstand af allra minst sju mil, en hvit bergspets. Det var snohiittan pa ett aflagset berg.
Man kunde alltsa icke uttala sig ofver fragan, om detta land var en 6, eller om det utgjorde en del af en kontinent; men vid anblicken af de till venster pa hvarandra uppstaplade klipporna, skulle en geolog icke tvekat att gifva dem vulkaniskt ursprung, ty obestridligen voro de resultatet af plutoniska krafter.
Gideon Spilett, Pencroff ocb Harbert observerade uppmarksamt detta land, der de kanske skulle komma att lefva langa ar, der de kanske skulle do, om icke ett fartyg passerade der forbi!
— Na, bvad sager du, Pencroff? — fragade Harbert.
— Ha, — svarade matrosen, — det kan ga oss bra eller ilia bar som ofverallt annorstades. Vi fa se. Men se, ebben borjar lata kanna af sig ! Om tre timmar skola vi forsoka vada ofver, och da vi val aro pa andi*a sidan, skola vi gora hvad vi kunna for att draga oss ur knipan och aterfinna herr Smith!
Pencroff hade icke misstagit sig i sin formodan. Da hafvet tre timmar derefter sjunkit undan, kunde man se storsta delen af sanden, som betackte sundets botten. Mellan holmen och landet aterstod nu icke mer an en smal vattenriinna, hvilken det utan tvifvel skulle vara la-tt att ofvervada.
Mot kl. 10 aftogo derfor Gideon Spilett och hans tva foljeslagare sina klader, faste dem sasom knyten pa hufvudet och vagade sig ut i rannan, hvars djup ej ofversteg fern fot. Harbert, for hvilken vattnet skulle hafva varit for djupt, simmade som en fisk och redde sig fortraffligt. Alia tre kommo utan svarighet ofver
Källa: Internet Archive ·