Den hemlighetsfulla ön

FYKTIOFEMTE KAPITLET

543

— Hvem da? — infoll Pencroff. Cyrus Smith svarade icke, men han pekade med handen uppat himmelen.

FYRTIOFEMTE KAPITLET.

Dirnrnan kojer eig. — Ingeniijrens anordningar. — Tro poBter. — Ayrton och Pencroff. — Den forsta baten. — Tva andra batar. — Pa Raddningena holme. — Sex straffangar i laud. — Briggen lyfter ankar. — Speedys projektiler. — Fortviflad beliigenliet. — Ovaatad upplosning.

Natten forflot, utan att nagot anmarkningsvardt intraffade. Nybyggarna hade varit vaksamma och icke ofvergifvit sin post i Spiseln. Sjorofvarena a. sin sida hade icke gjort nagot forsok till landstigning. Allt sedan de sista gevarsskotten blifvit aflossade efter Ayrton, hade icke en enda knall, ej heller nagot annat buller forradt briggens narvaro i farvattnet utanfor Lincoln-6n. Strangt taget, skulle man kunnat tro, att den, anseende sig hafva att gora med en alltfor stark motstandare, lyft ankar och afliigsnat sig fran dessa farvatten.

Sa var dock icke forhallandet, och da, det ater borjade dagas, kunde nybyggarna genom morgondimmorna skymta en oredig massa: det var Speedy.

— Se har, mina vanner, — sade nu ingenioren, — de atgarder, det synes mig lampligt att vidtaga, innan dimman helt och hallet hojt sig. Den doljer oss for sjorofvarenas blickar, och vi skola kunna handla utan att vacka deras uppmarksamhet. Hvad som framfor allt ar af vigt, ar att inbilla straffangarna, att 6ns inbyggare aro talrika och foljaktligen kunna gora dem motstand. Jag foreslar er derfor, att vi dela oss i tre afdelningar, som skola postera sig — den forsta vid sjelfva Spiseln och den andra vid mynningen af Barmhertighetens flod. Hvad betraffar den tredje, tror jag, att det skulle vara