Sida 109
Tionde kapitlet
TIONDE KArTTLET
109
steka detta priiktiga villebrad, hvarmed vi genast skola smorja kraset!
— Men hvem har tandt upp den? ... — fragade Pencroff.
— Solen!
Gideon Spiletts svar hade sin fullkoniliga rigtighet. Det var solen, som uppgjort denna eld, hvilken vackte Pencroffs forvaning. Matrosen ville icke tro sina ogon, och han var sa forbluffad, att ban icke foil pa den tanken att fraga ingenioren om, hur harmed forholl sig.
— Ni har da ett solglas, herr Smith? — sporde
Harbert.
— Nej, mitt barn, men jag har gjort mig ett.
Och nu visade han den apparat, hvaraf han begagnat sig. Den bestod belt enkelt af de tva glasen, som ban tagit nr sin egen och korrespondentens klocka. Efter att hafva fylt dem med vatten och hop fast deras kanter med litet lera, hade han salunda skaft'at sig ett rigtigt solglas, som, koncentrerande solstralarna pa mycket torr mossa, antande densamma.
Pencroff betraktade apparaten och sag sedan pa ingenioren utan att yttra ett ord. Hans blick sade desto mera. Var Cyrus Smith i bans ogon icke just en gud, sa syntes han honom dock siikert vara mer an en menniska. Slutligen aterfick han talformagan och utropade:
— Anteckna detta, herr Spilett, anteckna det pa ert papper !
— Det ar antecknadt, — svarade korrespondenten. Bitriidd af Nab, uppsatte matrosen derefter spettet,
och sedan vattensvinets inelfvor blifvit vederborligen uttagna, stektes det sasom en vanlig digris framfor en klar och sprakande eld.
Halan hade ater blifvit mera beboelig, icke blott derigenom att gangarna uppvarmdes af elden, utan afven emedan skiljevaggarna af sten och sand blifvit lagade.
Sasom man ser, hade ingenioren och liana kamrat
Källa: Internet Archive ·