Sida 135
Tolfte kapitlet
TOLFTE KAPITLET
135
Nybyggarna hade kommit ofverens om, att de, utan att dock behofva ga tillsammans i tat trupp, ej skulle aflagsna sig for langt fran hvarandra. Helt sakert bebodde nagra farliga djur de tata skogarna pa on, och forsigtigheten bjod att vara pa sin vakt. For det mesta gingo Pencroff, Harbert och Nab forut, med Top i spetsen, och det forstandiga djuret genomsnokade de /minsta gomslen. Korrespondenten och ingenioren vandrade tillsammans for sig, Gideon Spilett fardig att anteckna allting, Cyrus Smith tyst nastan hela tiden och endast da afvikande fran vagen, nar han ville taga upp an ett, an ett annat foremal, ett mineral eller en vaxt, som han stoppade i fickan utan att .saga nagot derom.
— Hvad f-n ar det han gar der och plockar? — mumlade Pencroff. — Jag ma titta bur mycket som heist, sa ser jag ingenting, som det lonar modan att bocka sig for.
Framemot kl. 10 vandrade den lilla truppen utfor de sista sluttningarna pa Franklins berg. Annu syntes ofverallt blott buskar och enstaka trad en gulaktig,
med kalk ofverdragen
Man gick ofver och omkrins; en mil
lang slatt, hvilken utbredde sig framfor skogsbrynet. Denna slatt, som pa, somliga stallen var mycket sonderskuren, var ofversallad med stora block af denna basalt, som, enligt hvad Bischoff iakttagit, behofver trehundrafemtio millioner ar for att stelna. Der syntes emellertid intet spar af lava, ty denna hade foretradesvis utgjutit sig ofver sluttningarna i norr.
Cyrus Smith trodde sig saledes utan hinder kunna uppna an, hvilken enligt bans asigt borde rinna under traden, i skogsbrynet vid slatten; i detsamma sag han Harbert plotsligt komma tillbaka, under det att Nab och matrosen gomde sig bakom klipporna.
— Hvad ar det, min gosse? — fragade Gideon Spilett.
— En rok, — svarade Harbert. — Vi ha sett en
Källa: Internet Archive ·