Sida 137
Tolfte kapitlet
TOLFTE KAPITLET
13?
— Latom oss undvika att visa oss, innan vi veta, med hvem vi ha att gbra, — svarade Cyrus Smith. — Fins det infodingar pa denna o, sa snarare skyr an vill jag dem nagot. Hvar ar Top?
— Framfor oss.
— Och han skaller inte?
— Nej.
— Det var besynnerligt. Latom oss emellertid forsoka att locka honom tillbaka.
Inom nagra ogonblick hade ingenioren, Gideon Spilett och Harbert forenat sig med sina kamrater och liksom de gomt sig bakom basaltblocken.
Derifran sago de mycket tydligt, huru en rok uppsteg hvirflande i luften, en rok, hvars gulaktiga farg var hogst karakteristisk.
Top, som bans husbonde kallade tillbaka med en svag hvissling, lydde, och gorande ett tecken at sina foljeslagare, att de skulle sta stilla, smog sig Cyrus Smith fram mellan klippblocken.
Ororliga afvaktade nybyggarna med en viss oro resultatet af denna rekognoscering, da plotsligt Cyrus Smith ropade dem till sig. De skyndado genast fram till honom, dervid de strax mottes af en oangenam lukt, som uppfylde atmosferen.
Ingenioren behofde blott kanna denna lukt, om hvars orsak man ej kunde misstaga sig, for att ana, hvarifran denna rok kom, som i borjan hade mast oroa honom, och detta icke utan skal.
— Det ar naturen ensam, — sade han, — som bestar denna eld, eller riittare, denna rok. Det iir blott en svafvelkalla, som ger oss tillfalle att lata vara struphufvuden genomga en ordentlig kur.
— Godt! — utbrast Pencroff. — Skada blott, att jag inte har ondt i halsen !
Nybyggarna styrde nu sina steg mot det stalle, hvarifran rQken hojde sig. Der sago de en kalla, hvars
Källa: Internet Archive ·