Sida 145
Tolfte kapitlet
TOLFTE KAPITLET
145
langre mot norr. Sannolikt fans nagonstades ett aflopp, och utan tvifvel borde detta antraffas i granitmuren. Nar allt kom omkring, var denna sjo intet annat an en ofantlig behallare, soni an smaningom fylde, och dess ofverflodiga vatten maste taga kosan till hafvet genom nagot fall. Om sa var forhallandet, trodde ingenioren, att man
mojligen kunde
begagna
sig af detta fall och lana dess
kraft, som nu forspildes utan nytta for nagon. Man foljde alltsa stranden af Grant-sjon och besteg sedan platan, men efter att hafva tillryggalagt an en mil i denna rigtning, hade Cyrus Smith annu icke lyckats upptacka afloppet, hvilket emellertid maste finnas.
Klockan var nu half fern. Forberedelserna till middagen fordrade, att nybyggarna begafvo sig hem. Den lilla truppen vande darfor om, och foljande den venstra stranden af Barmhertighetens flod, ankommo Cyrus Smith och hans kamrater till Spiseln.
Der gjorde man nu upp eld, och Nab och Pencroff, hvilka naturligtvis fingo koksbestyren pa sin lott, den ena i sin egenskap af neger, den andra derfor att han var sjoman, stekte utan uppskof agutierna, af hvilka man tog rundligt for sig.
Efter slutad maltid upptog Cyrus Smith, just da hvar och en amnade ga till hvila, ur sin ficka nagra bitar mineralier af olika slag, men han sade endast:
— Mina vanner, detta ar jernmalm, detta svafvelkis, detta lera, detta kalk, detta kol. Se der, hvad naturen skanker oss, och se der hennes del i det allmanna arbetet. I morgon begynna vi var!
Jules Verne. Den hemliyhetsjulla 'on.
10
Källa: Internet Archive ·