Sida 236
Tjugonde kapitlet
236
DEN HEMLIGHKTSFULLA ON
— svarade Pencroff, — och finner jag nagonsin ett af dessa tobaksfron, som foroka sig med 360,000, sa skall jag inte kasta bort det, det forsakrar jag er. Men veten I, hvad som nu aterstar oss att gora?
— Det aterstar oss att plantera detta sadeskorn,
— svarade Harbert.
— Ja, — infoll Gideon Spilett, — och det med alia de hedersbetygelser, vi aro skyldiga detsamma, ty det gommer i sig vara framtida skordar.
— Sa vida det slar rot! — utbrast matrosen.
— Det skall si a rot, — svarade Cyrus Smith. Man riiknade den 20 Juni. Det var alltsa en lamp-
lig tid att sa detta enda och dyrbara sadeskorn. Till en borjan foreslogs, att man skulle satta det i en kruka; men efter narmare begrundande beslot man att mera oppenbjertigt forlita sig pa naturen och anfortro det at jorden. Det var ocksa, hvad som gjordes redan samma dag, och det iir ofverhodigt att tillagga, att man vidtog alia forsigtighetsmatt, for att resultatet skulle blifva lyckligt.
Alldenstund det klarnat nagot, gingo nybyggarna upp pa platan ofvanfor Granite-House. Der utvalde de ett stiille, som var val skyddadt mot blasten, och hvarpa middagssolen maste strala med all sin hetta. Jorden befriades omsorgsfullt fran allt ogriis och undersoktes i afsigt att derur aflagsna mojligen deri befintliga insekter eller maskar; sedan utlades ett lager god jord, hvars alstringskraft iikats genom nagot deri blandad kalk. Haronikring uppsattes ett stangsel, hvarefter sadeskornet nedmyllades i den fuktiga jorden.
Var det icke, sasom om dessa nybyggare nu lade den forsta stenen till en byggnad? Pencroff erinrade sig nu den dag, da ban drog eld pa sin enda tandsticka, och luiru ban vitl detta tillfiille icke sparade nagra omsorger. Men denna gang var saken allvarsamrnare, ty pa det ena eller andra siittet skulle de skeimsbrutna
Källa: Internet Archive ·