Sida 239
Tjuguförsta kapitlet
TJUGUFORSTA KAPITLET
239
hogra stranden af Barmhertighetens flod och vagade sig in bland de hoga och praktiga barrtraden, som nu voro betiickta med sno.
Men knappt hade de gatt en half mil, forran ur ett t&tt snar framrusade en hel familj fyrfotingar, som nedslagit sina bopalar der, och hvilkas flygt fororsakats af Tops skallande.
— Ah, man skulle kunna taga dem for rafvar! — utbrast . Harbert, nar han sag hela skaran rusa bort i vild flygt.
Det var verkligen rafvar, men mycket storvaxta rafvar, som lato hora ett slags skallande, hvarofver till och med Top tycktes blifva hogeligen forvanad, ty han upphorde for en stund med att forfolja de snabba djuren och gaf dem salunda tid att undkomma.
Hunden hade skal att blifva forvanad, ty han var icke hemmastadd i naturhistorien. Men genom sitt skall hade dessa rafvar, till fargen rodgra och med svart svans, som slutade med en hvit tofs, rojt sin harkomst. Harbert gaf dem ocksa utan tvekan deras ratta latinska namn — Canis culpeus. Dessa djur forekomma talrikt i Chili, pa Malvinerna och ofverallt i Amerika mellan trettionde och fyrtionde parallelen. Harbert beklagade lifligt, att Top icke kunnat bemagtiga sig ett af dessa rofdjur.
— Kan man ata dem? — fragade Pencroff, som blott fran en viss synpunkt intresserade sig for representanterna af 6ns fauna.
— Nej, — svarade Harbert, — men zoologerna ha annu inte kunnat afgora, om pupillen hos dessa rafvar ar daglig eller nattlig, och om man icke bor inordna dem i hundslagtet i egentlig mening.
Cyrus Smith kunde icke tillbakahalla ett leende, da han horde den unga gossens anmarkning, som forradde, att han gick pa djupet med sakerna. Hvad betraffar Pencroff, bekymrade han sig foga om dessa rafvar fran
Källa: Internet Archive ·