Sida 322
Tjugusjunde kapitlet
322
KEN TTEMLIGHETSFULLA ON
ver midnatt, da nybyggarna, efter att hafva foljt hafsstranden anda till mynningen af Barmhertighetens flod, ankommo till detta vattendrags forsta krokning.
Der hade flodbadden en bredd af attio fot, och det var svart att ofverga densamma ; men Pencroff hade atagit sig att besegra denna svarighet, och ban alades att fullgora sin forbindelse.
Man maste medgifva, att nybyggarna nu hade ratt att kanna sig utmattade. Vagen hade varit lang och till— dragelsen med luftballongen icke egnad att skanka deras ben och arniar nagon hvila. De langtade derfor hem till Granite-House for att ata qvallsvard och sofva, och i fall bron varit byggd nu, skulle de om en qvart hafva befunnit sig hemma.
Natten var mycket mork. Pencroff beredde sig nu att halla sitt lofte genom att astadkomma ett slags farja, som gjorde det mojligt att ofverga Barnhertighetens flod. Beviipnade med yxor, utvalde ban och Nab tva i narheten af stranden staende trad, af hvilka de iimnade gora sin farja, hvarefter de borjade angripa dem vid roten.
Sittande pa stranden, invantade Cyrus Smith och Gideon Spilett det ogonblick, da de borde komma sina kamrater till hjelp, under det att Harbert strofvade omkring i grannskapet, utan att dock aflagsna sig for langt.
Plotsligt atervande den unga gossen, som gatt uppat stranden, hastigt, och pekande pa Barmhertighetens flod, utbrast ban:
— Hvad kan det vara, som kommer drifvande der? Pencroff gjorde ett uppehall i sitt arbete och varse-
blef nu ett foremal, som oredigt aftecknade sig i skymningen.
— En kanot! — sade ban.
Alia skyndade till och sago till sin ytterliga forvaning en farkost, som fbijde stromfaran.
— Kanot, ohoj! — skrek matrosen, i foljd af en
Källa: Internet Archive ·