Sida 348
Tjugunionde kapitlet
348
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
motiv, ty bestamdt fa vi en dag en jernvag mellan Granite-House och Ballonghamnen, med grenbana till Franklins berg!
Och den hederliga matrosen trodde verkligen pa, hvad han sade, da ban talade sa! Ack, den inbillningen, da tron forenar sig dermed!
Men for att nu ej ga till ofverdrift skulle ett vanligt fyrfota djur, som kunnat spannas for kiirran, varit Pencroff valkommet, och alldenstund Forsynen hade en viss svaghet for honom, drojde det icke lange, fori- an lion uppfylde hans onskan.
En dag, den 23 December, horde man Nab ropa och Top skiilla i kapp med hvarandra. Nybyggarna, som voro sysselsatta i Spiseln, skyndade genast till stallet, fruktande, att nagon ledsam hiindelse intraffat.
Hvad fingo de da se? Tva vackra, storvaxta djur, som oforsigtigt vagat sig upp pa platan, ty de dit ledande spangarna hade icke blifvit omsvangda. Man skulle kunnat saga, att det var tva hastar eller atminstone tva .asnor, hane och bona, med fina former, isabellfiirgade, med hvita ben och hvit svans, tecknade med svarta randei r pa hufvudet, halsen och balen. De narmade sig lugnt, utan att visa nagon radsla, och betraktade med lifliga blickar dessa menniskor, i hvilka de annu icke kunde igenkiinna husbonder.
— Det ar onagrer, — utropade Harbert, — ett hiistsliigte, som star midt emellan zebran och qvaggan!
— Hvarfor inte asnor? — fragade Nab.
— Emedan de inte ha langa oron och deras former aro gratiosare!
— Asnor eller hastar, — infoll Pencroff, — sa aro de "motorer", sasom herr Smith sager, och sasom sadana viirda att fangas!
Utan att skramma de tva djuren, smog sig mati"0- sen bland orterna ned till spangen ofver Glycerin-an och lat den sviinga om, och kulanerna voro fangade.
Källa: Internet Archive ·