Den hemlighetsfulla ön

FYRTIONDE KAPITLET

485

dragare, for att sjelf egna sig at tillverkningen af sin stapel.

Det giilde nu att forskaffa sig en stapel med konstant strom. Sasom man vet, utgoras elementen i de moderna staplarna i allmanhet af ett slags hard grant, zink och koppar. Kopparen saknade ingenioren alldeles. Trots han letat ifrigt derefter, hade han icke funnit nagot spar deraf pa Lincoln-6n, och han maste derfor reda sig utan densamma. Ofvanniimnda harda grant, som finnes i gasverkens retorter, sedan stenkolen blifvit befriade fran viitet, skulle man kunnat frambringa, men dertill hade det blifvit nodvandigt att uppsatta sarskilda apparater, hvilket fororsakat mycket arbete. Hvad betraffar zinken, torde lasaren erinra sig, att den pa Vrakudden funna koiferten inuti var bekladd med ett ofverdrag af denna metall, som icke kunde anvandas battre an for det ifragavarande andamalet.

Efter moget ofvervagande beslot Cyrus Smith att gora en mycket enkel stapel, liknande den, som Becquerel uttankte 1820, och i hvilken uteslutande anvandes zink. Hvad betraffar de andra amnena, salpetersyra och pottaska, hade han riklig tillgang pa dem.

Se liar sammansattningen af denna stapel, hvars verkningar borde frambringas genom syrans och pottaskans reaktion pa, hvarandra.

Ett visst antal glasburkar blastes och fyldes med salpetersyra. Ingenioren tillslot dem medelst en propp, hvarigenom gick ett glasror, bestamdt att nedsankas i syran, sedan dess nedre ande blifvit tillsluten med en lertapp, som fastholls genom en tyglapp. I detta glasror slog Cyrus Smith genom dess ofre ande en pottaskelosning, som han pa forhand forskaffat sig genom forbranning af atskilliga viixter, och pa detta satt kunde syran och pottaskan verka den ena pa den andra genom leran.

Cyrus Smith tog slutligen tva zinkskifvor, af hvilka