Den hemlighetsfulla ön

FYETIOSJETTE KAPITLET

567

stottor voro krossade, liksom om en forfarlig granat exploderat inne i briggen. Nybyggarna kunde latt/ga, fran foren fram mot aktern, efter att hafva undanflyttat de kistor, som smaningom upphissades. Det var icke tunga balar, bvilkas flyttning skulle hafva varit svar, utan vanliga collies, och det var dessutom icke langre mojligt att se, hum de varit stufvade.

Nybyggarna framkommo nu anda till aktern, till den del af briggen, som en gang befunnit sig ofver akterkajutan. Det var der man, enligt Ayrtons anvisning, borde soka krutdurken. Om den, sasom Cyrus Smith trodde, icke sprungit i luften, var det mojligt, att nagra kaggar kunde raddas, och att krutet, livilket vanligtvis inneslutes i metallhylsor, ej lidit nagot genom beroringen med vattnet.

Det var ocksa, hvad som intraffat. Midt ibland en stor mangd projektiler fann man ett tjugutal kaggar, som innantill voro bekladda med koppar, och hvilka forsigtigt uttogos. Pencroff ofvertygade sig med egna ogon om, att Speedys forstoring ej kunde tillskrifvas en explosion. Den del af skrofvet, der krutdurken befann sig, var just den, som lidit minst.

— Mojligt, — svarade den envisa matrosen, — men hvad betraffar en klippa, sa fins ingen sadan i sundet.

— Na, hvad liar da handt? — fragade Harbert.

— Det vet jag inte, — svarade Pencroff, — hen-Smith vet det inte, ingen vet eller skall nagonsin fa veta nagot derom!

Under dessa olikartade undersokningar hade flera timmar forflutit, och floden borjade lata kanna af sig. Man maste uppskjuta med bergningsarbetet. Dessutom behofde man icke befara, att skrofvet skulle bortforas af hafvet, ty det hade redan nedtrangt i sanden och lag der lika stadigt, som om det legat fortojdt for sina ankaren.