Sida 569
Fyrtiosjette kapitlet
FYRTIOSJETTE KAPITLET
569
man finge till och med skynda sig att berga spillrorna efter detsamma, ty snart komme det att forsvinna i den rorliga sanden i sundet.
Klockan var 5 pa eftermiddagen. Dagen hade varit hard for arbetarna. De ato med strykande matlust, och sa trotta de an voro, kunde de efter mid dagen icke motsta begaret att undersoka de lador, som utgjorde Speedys last.
Storsta delen af dem inneholl fardiga klader, hvilka, sasom man kan forestalla sig, blefvo valkomna. Der hade man nog for att klada en hel koloni, linne for alia andamal, skodon for alia slags fotter.
— Nu aro vi ofverrika! — utropade Pencroff. — Men hvad skola vi gora med allt det der?
Och i hvarje ogonblick skallade den fortjusta matrosens hurrarop, da han upptackte romkaggar, tobaksfjerdingar, skjutvapen och stickvapen, bomullsbalar, akerbruksredskap, verktyg for timmerman, snickare och smeder, lador med alia slags fron, som icke undergatt nagon foriLndring under den korta tid de legat i vattnet. Ack, hvad dessa saker skulle hafva kommit val till pass tva ar forut! Men till och med nu, da dessa handiga nybyggare sjelfva skaffat sig verktyg, funno dessa rikedomar sin anviindning.
Utrymme fattades icke i Granite-Houses forradsrum, men denna dag kunde man icke magasinera allt, ty tiden rackte icke till. Man fick likval icke glomma, att de sex ofverlefvande af Speedys besattning kommit i land pa on, att de sannolikt voro banditer af fbrsta rangen, och att man maste vara pa sin vakt mot dem. Ehuru bron ofver Barmhertighetens nod och de mindre broarna voro uppdragna, skulle dessa straffangar icke lata sig bringas i forlagenhet af en flod eller back, och drifna af fortviflan, kunde sadana skurkar blifva fruktansvarda.
Langre fram finge man se, hvad man borde taga
Källa: Internet Archive ·