Den hemlighetsfulla ön

FYRTIONIONDE KAPITLET

G01

presser lades pa den stackars Harberts bada sar och blottes flitigt i kallt vatten.

Matrosen hade genast gjort upp eld i spiseln i bostaden, som icke led brist pa vid ett tillfalle som detta nodvandiga saker; lonnsocker, medicinalvaxter — till och med just de, som den unga gossen hade plockat pa, Grant-sjons strander — gjorde det mojligt att bereda nagra vederqvickande feberdrycker, som man lat honom intaga, utan att han visste nagot derom. Febern var ytterst haftig, och hela dagen och natten forgingo salunda, utan att Harbert hade aterfatt medvetandet. Hans lif hangde blott pa en trad, och denna trad kunde brista i hvarje ogonblick.

Den foljande dagen, den 12 November, fattade Cyrus Smith och hans kamrater nagot hopp. Harbert hade aterkommit fran sin langa dvala. Han oppnade ogonen, han igenkande Cyrus Smith, korrespondenten, Pencroff. Han talade tva, eller tre ord. Han visste icke, hvad som tilldragit sig. Man upplyste honom derom, och Gideon Spilett bad honom iakttaga en fullstandig stillhet, sagande, att hans lif icke sviifvade i fara, och att hans sar skulle lakas om nagra dagar. For ofrigt hade Harbert nastan inga plagor, och det kalla vattnet, hvarmed man oupphorligt fuktade saren, fijrhindrade all inflammation i dem. Suppurationen fortgick regelbundet, febern visade ingen benagenhet att okas, och man kunde hoppas, att detta svara sar icke skulle medfora nagon katastrof. Pencroff kiinde sitt hjerta smaningom lugnas. Han var sasom en barmhertighetssyster, sasom enmoder vid sitt barns sang.

Harbert foil anyo i dvala, men hans somn tycktes blifva battre.

— Upprepa fOr mig, att ni hoppas, herr Spilett! — sade Pencroff. — Upprepa for mig, att ni skall radda Harbert !

— Ja, vi skola radda honom! — svarade korre-