Den hemlighetsfulla ön

FVKTIONIONDE KAPITLET

603

— Ja, det ar att befara! — svarade korrespondenten. — Sedan ha straffangarna otvifvelaktigt slagit sig ned i corralen, der de funno allt i ofverflod, och forst nar de sago oss nalkas, togo de till flykten. Det ar ocksa alldeles tydligt, att Ayrton i detta ogonblick, dod eller lefvande, inte langre var der.

— Vi maste genomsoka skogen, — sade ingenioren, — ocli befria on fran dessa uslingar. Pencroffs aningar bedrogo honom inte, nar ban ville, att vi skull e anstalla jagt efter dem sasom efter vilda djur. Detta skulle ha besparat oss manga olyckor!

— Ja, — svarade korrespondenten, — men nu ha vi rattighet att vara obarrahertiga.

— I hvad fall som heist, — sade ingenioren, — aro vi tvungna att viinta nagon tid och qvarstanna i corralen, tills vi utan fara kunna flytta Harbert till Granite-House.

— Men Nab? — fragade korrespondenten.

— Nab ar i sakerhet.

— Och ora ban, orolig ofver var franvaro, vligar begifva sig pa vag hit?

— Han far inte komma! — svarade Cyrus Smith lifligt. — Han skulle blifva mordad pa vagen !

— Det ar hogst sannolikt, att ban skall soka forena sig med oss !

— Ah, om telegrafen annu vore tjenstbar, skulle vi kunna varna honom ! Men nu ar detta omojligt. Hvad betraffar att lemna Pencroff och Harbert ensamma har, kunna vi det inte! . . . Na val, sa skall jag ensam begifva mig till Granite-House!

— Nej, nej, Cyrus, — svarade korrespondenten, — ni far inte blottstiilla er! Ert mod skulle inte forma nagot der vid lag. Dessa uslingar bevaka tydligen corralen, de ligga i bakhall i den omgifvande tata skogen, och om ni aflagsnade er, skulle vi snart fa sorja ofver tva olyckor i stallet for en !