Sida 633
Femtiotredje kapitlet
FEMTIOTREDJE KAPITLET
633
dare underkastade sig den lydiga gossen utan knot alia de foreskrifter, man gaf honom. Han ville sa gerna blifva frisk!
Pencroff var, som om han blifvit uppdragen ur djupet af en afgrund. Han genomgick gladjekriser, som gransade till vansinne. Sedan tiden for det tredje feberanfallet var ofverstanden, bade ban omfamnat korrespondenten, sa att denne varit nara att qvafvas. Fran den stunden kallade matrosen honom blott doktor Spilett.
Aterstod nu att upptacka den verkliga doktorn.
— Vi skola upptacka honom ! — upprepade matrosen .
Och sakert kunde denna man, hvem han nu an var, vanta sig en kraftig omfamning af den viirdiga Pencroff.
December manad gick till iinda, och mod den aret 1867, hvarunder nybyggarna pa. Lincoln-on blifvit sa, hardt profvade. Aret 1868 gjorde sitt intrade med herrlig viiderlek, stark viirme, en tropisk temperatur, som lyckligtvis litet emellanat uppfriskades af hafsbrisen. Harbert fick nytt lif, och fran sin sang, hvliken blifvit staid vid ett af Granite-Houses fonster, insop han denna helsosamma, med saltangor mitttade luft, soin atergaf honom krafterna. Han borjade ata, och Grud vet, hvilka sma lattsmaita och saftiga ratter Nab tillagade at honom!
— Det ar, sa man kan fa lust att ligga for doden ! — sade Pencroff.
Under hela denna period hade straffangarna icke en enda gang visat sig i trakten omkring Granite-House. Inga nyheter fran Ayrton, och om ocksa ingenioren och Harbert annu hyste nagot hopp om att aterfinna honom, betvinade deras kamratcr icke langre, att den olyckliga dukat under. Emellertid kunde denna ovisshet icke fortfara, och sa snart den unga gossen var fullkomligt aterstald, skulle man foretaga den expedition, hvars resultat borde blifva sa vigtigt. Men man maste vanta kanske
Källa: Internet Archive ·
