Sida 708
Femtioattonde kapitlet
708
DEN HEMMGHETSFULLA ON
Emellertid torstade denna stora misantrop efter det goda. Det aterstod honom annu att gifva nyttiga rad at sina skyddslingar, och da han kiinde doden nalkas, kallade han, sasom man vet, Granite-Houses invanare till sig medelst en telegraftrad, hvarigenom han forband corralen med Nautilus, hvilken var forsedd med en alfabetisk apparat . . . Kanske skulle han icke gjort det, om han vetat, att Cyrus Smith kande tillnickligt af bans historia for att helsa honom med namnet Nemo. —
Kaptenen hade slutat benittelsen om sitt lif. Cyrus Smith tog mi ordet; han erinrade om alia de hiindelser, som utofvat ett sa helsosamt inflytande pa kolonien, och i sina kamraters likasom i sitt eget nanm tackade han denna adelmodiga man, som de voro skyldiga sa, mycket.
Men kapten Nemo tiinkte icke pa att fordra tacksamhet for de tjenster, han gjort. En sista tanke sysselsatte bans sjjil, och innan han tryckte den hand, som ingenioren riickte honom, sade ban:
— Nu, min herre, da ni kiinner mitt forflutna lif, sa fall er dom derofver!
Da kaptenen talade sa, anspelade ban tydligen pa en allvarsam hiindelse, hvartill de tre om bord pa Nautilus kastade friimlingarna hade varit vittne — en hiindelse, som den franska professorn ovilkorligen maste hafva beriittat, och som borde hafva viickt det storsta uppseende.
Nagra dagar fore professorns och bans tva kamraters flykt bade Nautilus, forfiiljd af en fregatt i norra Atlanten, sasom en murbriicka rusat mot fartyget och utan miskund borrat det i sank.
Cyrus Smith forstod anspelningen, men gaf intet svar.
— Det var en engelsk fregatt, min herre! — utropade kapten Nemo, som for ett ogonblick titer blifvit prins Dakkar, — en engelsk fregatt, ni forstar! Den angrep mig. Jag blef insparrad i en smal och foga djup vik! . . . Jag maste ut — och jag gick at!
Källa: Internet Archive ·