Sida 1038
LIV. Den svenska fiskerinäringen, af Rudolf Lundberg
männens öfverflyttande under den 1890 inrättade nya landtbruksstyrelsen och fiskeriintendentens upplagande såsom ledamot i denna styrelse under namn af fiskeriinspektör en förändring skedde. Emellertid undantogs vid nämnda styrelses inrättande hafsfisket vid vestkusten »tills vidare» från styrelsens befattning.
I öfrigt har endast den nyhet tillkommit, alt landtbruksstyrelsen från och med 1891 erhållit nådigt bemyndigande att utnämna en fiskeristipendiat, som i fråga om aflöning och ställning i öfrigt närmast är likstäld med nämnda
styrelses öfriga stipendiater.
Fiskeritjenstemännen äro således för närvarande:
Fiskeriinspektoren, en förste och en andre fiskeriassistent, en undervisare i fiskodling m. m. samt, såsom extra, en fiskeristipendiat.
Utom dessa statens fiskeritjenstemän finnas i flere af länen af Konungens befallningshafvande eller hushållningssällskapen tillsatta fiskeritjenstemän under olika benämningar, såsom »fiskeriintendent» för bohuslänska hafsfisket, »fiskeri-konsulent» (i Östergötland), fiskeritillsyningsmän eller fiskeriinstruktörer. Slutligen finnes vid kronofiskerierna en eller flere fiskeritillsyningsmän, som aflö-nas med från arrendatorerna utgående medel.
Till länstillsyningsmännens m. fl. aflöning lemnas efter ansökan bidrag af statsmedel.
3. Fiskerilagstiftningen.
Såsom utgörande så att säga sjelfva grundvalen för öfriga administrativa åtgärder för fiskerinäringen intager fiskerilagstiftningen förnämsta rummet. Liksom vår första allmänna fiskeristadga af 1766, innehåller den ännu delvis gällande fiskeristadgan af 29 Juni 1852 dels bestämmelser rörande eganderätt till liske, dels allmänna bestämmelser angående grunderna för hushållningen med fisket och föreskrifter rörande sättet för åvägabringande af särskilda stadgar för hushållningen med fiskevattnen, men blott i få fall, såsom beträdande de bohuslänska sillvadarna samt i fråga om fredning af hummer och
O
ostron, några speciela bestämmelser. Åstadkommande af sådana öfverlemnas till Konungens befallningshafvande i de särskilda länen efter liskeberättigades hörande.
Enligt vår äldsta fiskeristadga (1766) skulle öfverenskommelser om åtgärder för fiskets vård åvägabringas inför häradsrätterna. Detta ledde icke till någon påföljd och genom Kongl. förklaringen af 1771 anbefaldes landshöf-dingarne att verka för att dylika öfverenskommelser komme till stånd, men äfven detta ledde blott i enstaka fall till någon påföljd.
Källa: Project Runeberg ·
