Sida 650
XXXVIII. Den svenska glasindustrien, af Josua H. Kjellgren
måste hafva varit mycket betydande. Prof därpå kan man se i Italien, där ännu i dag de egentliga konstglasen, och i England, där de finaste artiklarna fortfarande tillverkas efter den s. k. frihandsmetoden, hvilken jemväl i Frankrike fortfarande brukas vid dess renommerade tillverkning af vinbuteljer. Detta medför den fördelen att bättre bevara glasmassans naturliga konsistens och styrka samt att lemna arbetarens konstfärdighet och smak rikare tillfällen att göra sig gällande.
Med växande konsumtion och ökad afsättning införde man i Sverige, liksom förut i Frankrike och Belgien, Böhmen och Tyskland, vid tillverkningen af större delen af varorna användningen af formar och andra verktyg till hjelp vid hlåsningen, hvarigenom arbetet underlättades, och tillverkningen hlef billigare.
Därjemte sker numera äfven tillverkning af glas genom gjutning eller pressning i formar utan föregående hlåsning. Denna metod, som i större skala började användas först i England och numera i ännu större skala i Amerika, har genom sin billighet den allra största betydelse, men kan genom sitt försämrande inflytande på glasmassans konsistens användas endast för frambringande af ordinära varor. Fönsterglastillverkningen har, sedan den hos oss infördes, undergått flere betydande förändringar. Det första kända sättet att tillverka sådant glas, det s. k. månglaset, lär hafva varit i användning vid ett bruk i utkanten af Göteborg. Detta glas tillverkades på det sätt, att den mjuka glasmassan utblåstes till en mycket stor kula, hvarefter blåsröret borttogs och ett anhäftningsjern fästes midt emot hålet efter blåsröret. Kulan uppmjukades nu åter genom värme. Därefter började man hastigt kringvrida anhäftningsjernet, så att bålet efter blåsröret genom centrifugalkraften mer och mer vidgade sig, och kulan slutligen utbredde sig till en cirkelformig skifva, ur hvilken fönsterrutorna sedermera uttogos. Därvid hade dock kring anhäftningspunkten uppstått en förtjockning, som icke kunde till fönsterglas användas, hvarjemte i följd af skifvans cirkelrunda form äfven andra delar däraf blefvo onyttiga.
Ehuru detta glas, som man ännu ofta ser i England användt till fönster i gamla hus, utmärkte sig genom sin egendomliga glans, undanträngdes det dock af det numera använda s. k. sträck- och gjutglaset, dels enär endast mindre rutor kunde på detta sätt tillverkas, dels i följd af sin dyrhet, som förorsakades genom det stora affallet. Sträckglaset tillverkas så, att glasmassan utblåses till en cylinder. Denna öppnas därefter i rak linie pä längden, införes i en varm ugn, sträckugnen, och lägges på en stenskifva, där den genom uppvärmningen utbredes, samt jemnstrykes därefter med ett vid en jernstäng fäst, mjukt trästycke. En mycket betydande artikel är äfven
Källa: Project Runeberg ·
