Sida 102
6. Ett lik och en timmerstock
102
BAIiNEX
ökade glansen i hans 'ögon. Dock hade han icke glömt de stora himmelsblå ögonen i Stadsgården. Äregirighetens känsla må vara huru stor och uppslukande som helst, så lemnar den, åtminstone i en hjeltes bröst med trettonåriga pulsar, ändock allfid åtminstone ett rum bredvid sig åt kärleken. Hvarje liten flicka' han mötte mönstrade han med en öfvad kurtisörs blickar. Han såg ögon, stora och små, bruna och blå, men hennes fann han icke, och de blå sammetskoltarne hade med lilla Lalla försvunnit från jorden.
Hvad man ej ser på jorden, det ser man i himlen. Adolf såg lilla Lalla sväfva i luften högt öfver Stora Vattu-gränd, såg henne flyga från stjerna till stjerna, lånande dem en gnista af sina ögon, för att de desto klarare skulle lysa öfver Adolfs hufvud. Detta såg han tydligt, när han var vaken. När han sof, drömde han om, huru han följde henne öfver land och sjö, huru han sam efter henne bland vågorna, hvilka alla samt- och synnerligen liknade blå sammetskoltar med hermelinsbräm, huru han dök ner efter henne i djupet, der han upptäckte, att alla fiskar hade blå ögon, och huru han på sjöbotten kraflade bland skal och snäckor, som alla skiftade i samma himmelsblå färg.
Så svärmade vår hjelte. Alla svärmande hjeltar blifva melankoliska och alla melankoliska hjeltar farliga för det täcka könet. Adolf var på god väg. Sådan som liten, hvad skulle han icke blifva som stor! Akten er, I väna mör! För Amor fanns blott en enda Psyche.
Men lemnom lifvet med dess förgängliga blomstergårdar, dess gäckande bilder. Dröjom för en stund vid den svarta döden, lifvets klaraste verklighet. Skådom denna lilla likkista med hoppets gröna stjernor på oskuldshvit botten. Betraktom, huru den tunna, hvita gasgarneringen utbreder sig åt båda sidorna, liksom vingarne på en flyende engel. Och denna lilla krans af vårens förstlingar, de späda hvit-sipporna, som sluter sig vänligt till ljusa lockar kring förbleknad tinning, hvad är den väl annat än en vår, som följer en vår i grafven? Skådom denna lilla, af den ömma sorgen festligt smyckade hydda, hvad är den annat än det tomma, brustna skalet efter en kärna af oskuld, hvilken nu skall gömmas i jorden, sedan en engels finger plockat kärnan derutur? Du lilla slumrande engel! Hvad hade du här på jorden att göra? Var det blott för att lyssna till lifvets farväl, innan du knappast hört dess välkommen?
Källa: Project Runeberg ·
