Sida 230
13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
ska göra alt, för han vet inte va han gjör — Gud beskydde härr docktorn —
Christina Stork.»
Axner hade ej sett muraren Stork, sedan han, i sällskap med Hök, stått vid dennes sjuksäng, ty kort tid derefter hade Axner begifvit sig till Upsala för medicine kandidatexamens skull. Vid vårterminens slut 1831, och sedan examen blifvit tagen, reste Axner tillbaka till Stockholm och var, som vi veta, tjenstgörande läkare vid Djurgårdsbrunn. Genom madam Stork, som ofta besökte honom, visste han, att hennes man under våren och sommaren varit sysselsatt med murarearbete på en större landtegendom flere mil från Stockholm. Han hade således länge varit tryggad mot den oförsonlige arbetarens förföljelser och försåt.
»Var det på förmiddagen den der madamen var här, som lemnade biljetten?» frågade Axner.
»Ja, det var på förmiddagen, som jag tror,» svarade skänkmamsellen.
»Medan jag var borta till Djurgårdsstaden på sjukbesök?»
»Ja, så var det.»
»Hur länge var hon här?»
»Det var visst sina två timmar hon stod och väntade vid brunnshuset.»
»Skref hon biljetten här på stället?»
»Ja ... som hon inte träffade herr doktorn hemma, så bad hon, att hon skulle få skrifva några ord ... kanske det var något angeläget ... det är bra slarfvigt af er, flickor, att inte genast lemna biljetten till doktorn ... ni är er så lika, ni.»
»Har mamsell eller någon af flickorna sett om någon grofväxt karl i går eller i dag smugit omkring här i trakten?»
»Hvad skulle det vara för en karl?»
»Han är murare till yrket, fast det är osäkert om han så går klädd ... men han har ett märke, som gör honom lätt igenkänlig ... han har en del af det venstra örat afskuret och har för öfrigt en vild och elak uppsyn.»
»Nej, inte ha vi sett till någon sådan figur,» försäkrade mamsellen och hennes pigor.
Källa: Project Runeberg ·
