Sida 231
13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
Axner stoppade hos sig biljetten, tog afsked och gick ut. Utanför värdshuset mötte han sin f. d. städerska, som kom ifrån båten.
»Är allt nedburet, madam lilla?»
»Ja, herr doktor.»
»Och karlen färdig att ro?»
»Ja.»
»Madam var ju inte hemma på förmiddagen?»
»Nej, jag var ju till stan, som herr doktorn vet.»
»Hur dags kom madam hem på eftermiddagen?»
»Klockan fyra.»
»Har madam sedan dess sett någon karl härute, som inte hör till gårdsfolket?»
»Nej, jag har inte varit ute sedan jag kom hem ... jag har ju hållit på med doktorns saker.»
»Är det någon annan än gardisten der nere vid båten?»
»Nej, inte såg jag till någon annan.»
»Känner madam den der gardisten?»
»Ja.»
»Hvad heter han?»
»Pil, numro fyrtio vid Svea garde.»
»Hurudan är han?»
»När han är nykter, är han alltid ordentlig och pålitlig.»
»Min sabel ligger ju i båten?»
»Ja, på botten bredvid stora kappsäcken.»
»Godt, madam! ... Tack nu för denna gången.»
Dervid tryckte han en bankosedel i hennes hand och fortsatte derefter skyndsamt sin väg ner till båten, utan att lyssna till hennes tacksägelser.
I sin fulla glans blänkte månen öfver land och vatten, görande de härliga stränderna ännu mer förtrollande. Öfver de refvor i naturen, som höstdagen qvarlemnat, låg nu ett tunnt flor af det finaste silfver, tillräckligt dock för att dölja dem alla. Ingen vind oroade lundarnes kronor, så att de gulnade bladen kunde ännu en natt trygga få hänga vid de qvistar, hvarifrån de snart skulle ryckas för att förvittra och försvinna i den våta grafven, som öppnat sig invid trädens fot och hvaruti så många af deras syskon redan fallit.
Vid den sidan af kanalen, der Axners båt befanns liggande, var skuggan så djup, att han med möda letade
Källa: Project Runeberg ·
