Sida 245
14. »Den förskräcklige» spökar
»dun förskräcklige» spökar.
245
alla, men det älskande hjertats innersta pulsslag tycktes han icke kunna uppfatta, i trots af sin eljest djupa diagnostiska blick. Hade han kanske nog af sin gäckade barndomsdröm? Helt säkert. Han hade, sjelf ett barn, älskat ett barn, engeln i hans drömmar. Han blef yngling, kom ut i verlden och fann mycket, ja, allt annorlunda, än han förestält sig det, men sitt inre fann han oförändradt, ty den lilla engeln satt ännu vakande derinne, lika blåögd och ljuslockig som i hans barndomsdagar. Så står han en dag vid en trettonårig flickas sjuksäng och tror sig ha funnit originalet till den bild han bär och så länge burit i sitt hjerta. Af hvilken namnlös tjusning fylles ej då hans bröst 1 Han upptäcker visserligen mellan sig och henne ett stort svalg, men finnes väl någon afgrund så bred, att icke hoppet förmår slå en brygga deröfver? Han ser henne ånyo, den femtonåriga, i dansens yrande ringar. Han förskräcks, ty hon är ej mer densamma. Han skådar in i sig sjelf och finner sitt hjerta så blekt, ty engeln liar förlorat sina skära vingar, har antagit gestalten af en vanlig jordisk varelse med vanliga svagheter och brister. Uti ett känsligt och ädelt bröst kan ingen revolution, större eller mindre, inträffa, som icke lemnar djupa sår efter sig. Det är blott de iskalla, damtorra själarna, som ingenting känna, ingenting se och af ingenting röras. Mången anser detta som bevis på själsstyrka och hjeltemod. Men vi afundas dem ej detta slags själsstyrka och hjeltemod. Lycklig den, som ännu i senaste ålder har ett hjerta som kan blöda, ett öga som kan gråta!
Nog af, Axner hade alls ingen håg mer att dikta sig en ny engel i den försvunnas ställe, och han var för ung att kunna söka Hymen, innan han först gjort bekantskap med Amor. En bröllopsfackla, som sympatierna ej tändt, kunde han ännu icke tänka sig.
Bullret af ett åkdon, som skramlade öfver den illa stenlagda gatan och slutligen stannade utanför porten till det hus, hvaruti läkaren bodde, störde Axners tankar.
En betjent inträdde i hans rum.
»Nådig grefven från Axelstad,» började betjenten, »ber herr doktorn vara god och genast fara dit, för en af husfolket har häftigt insjuknat der hemma.»
»Jaså, grefven har då nyligen kommit till Axelstad?»
»Ja, i går.»
»Äro de öfriga medlemmarne af familjen också med?»
Källa: Project Runeberg ·
