Sida 326
20. Stenkorset och blomsterkransen
326
LA UK A.
förklara. . . hvad hafva mina föräldrar, hvad har jag väl sjelf gjort, som berättigar oss till detta årliga understöd? Det sårar min hederskänsla och förringar mitt värde som menniska och medborgare ... Så länge jag lefver, skall det icke gå någon nöd på er, ty ingens skuld till er är så stor som min, och jag vill inte att någon skall betala den för mig. Men den tjenst jag en gån g bevisade henne, är den väl af det slaget, som bör betalas med guld?. . . Har jag inte nog af det ögonblick, då hon . . . ack, min Gud! Detta ögonblick, som jag aldrig glömmer och som ännu skjuter upp ur mitt ödsliga lif som en blomma ur öknen . . . förlåt mig, älskade moder! Du känner mitt hjerta, ty det har alltid legat öppet för dig, liksom ditt för mig.»
»Stackars Adolf! Du älskar då henne ännu?» snyftade den upprörda gumman.
»Ja, ja!» hviskade han vid fostermoderns bröst.
»Mitt arma, olyckliga barn!»
»Denna känsla gör mig ändå lycklig . . . såret är för djupt att kunna läkas, för ljuft att jag skulle vilja läka det... och denna tro, att hon ibland tänker på mig...»
»Tänker på dig! . . . Hon är ju gift, en annans hustru!»
»Ja, men...»
»Om hon hållit af dig, hvarför gifte hon sig då med en annan?. . . Hon må vara aldrig så rik och hög, så blir hon ändå aldrig så lycklig med någon, som hon kunnat bli med dig ... du kan få hvem du vill, du, min snälla gosse . . . det finns ingen flicka, som icke gerna skulle vilja ha min Adolf... det är säkert, det... det vet jag så visst som jag lefver, det, för ingen är så vacker som du . . . ingen så lärd och kunnig som du, och ingen är så god mot sina gamla fosterföräldrar . . -.»
Den goda gumman kunde icke fortsätta längre för tårar.
Det knackade på dörren, som strax derefter öppnades. Muraren Stork inträdde i rummet, hvilket fru Brundström genast lemnade, dels för att aftorka sina ögon, dels emedan hon icke kunde fördraga åsynen af denne man, som gjort hennes fosterson så mycket ondt.
»Ah, det är du, kära Stork!» sade Axner, i det han återtog sitt vanliga lugn och närmade sig honom.
Stork betraktade läkaren, utan att yttra något.
»Jag har inte sett dig på flere veckor, fast du bor i samma hus som jag. . . du går tidigt ut om morgnarne,
Källa: Project Runeberg ·
