Sida 364
21. Furstinnan
364
LAUltA.
»Denne herre,» fortfor furstinnan med en ifver, som småningom öfvergick till fullkomlig vrede, »denne er vän har ända sedan min och furstens ankomst till Petersburg nästan dagligen visat sig utanför detta palats .. . han har förföljt mig pä alla promenader ... han har sökt muta flere af mina domestiker för att af dem vinna upplysningar om Gud vet icke hvad ... ja, han har varit nog djerf, nog dälig, att inför andra beklaga sig öfver min makes, min stackars Feodors seglifvade natur, såsom de vackra orden fallit. . . och han har förklarat — märk det väl, min herre — han har förklarat, att han nog visste den, som skulle aftorka den sörjande enkans tårar... Hvilken uselhet! Hvilka låga varelser trampa ej Guds härliga jordl»
Axners fingrar klämde sönder det förgylda bildhuggeri-arbetet på karmen till den fåtölj, hvaremot han stödde sig.
»Ni har således haft en verksam vän,» fortfor furstinnan, »en vän, som, för att tjena er, icke skytt några medel. . . han har uppoffrat både sitt menskliga och manliga värde . .. en vacker dag får jag kanske från allas munnar höra en beskuggad skildring af det, åtminstone i mina ögon oskyldiga förhållande, som existerat mellan er och mig.. . ja, jag väntar en dermed beslägtad beskrifning öfver den stund, då jag, öfverväldigad af det förflutnas minne, för ett ögonblick glömde mitt värde som qvinna, min pligt som brud . .. Store Gud! Får man då aldrig ostraffadt tro på redbarhet och dygd, på heder och ära!»
Furstinnans ögon brusto i tårar, och divanen darrade under hennes konvulsiviska gestalt. Axner lutade sin iskalla panna mot stolskarmen. Det susade och ringde i hans öron. Det var liksången och grafklockorna öfver det döende idealet i hans bröst.
»Men,» började ånyo furstinnan, i det hon reste sig upp från soffan, aftorkade sina tårar och stod kall och blek, som en bild af marmor, »äfven en qvinnas oerfarna blick förmådde upptäcka intrigernas mörka nät, ty när jag på förmiddagen såg er bredvid er vän i dennes fönster, rodnade jag af blygsel, och när jag på eftermiddagen såg er stiga ur furstens vagn utanför detta palats, bleknade jag af fasa.»
Läkaren höjde långsamt sin panna från stolskarmen, och snart stod han midt emot den vredgade furstinnan, med ett olycksbådande lugn i sin blick och utan att en enda muskel rörde sig i hans ansigte. Det var en imponerande, högtidlig
Källa: Project Runeberg ·
