Sida 80
4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
80
BAK NEN.
»Gör ingenting, madam . . . hur är det, är madams kära herr man hemma?»
»Nej, det är han inte.»
»Kommer han snart?»
»Det vet jag inte.»
»Hvar är han då nånstans?»
»Det vet jag inte.»
»Jaså, madam vet inte alls, hvar han uppehåller sig?»
»Nej.»
»Hur ska man då bära sig åt för att träffa honom, den gynnarn?»
»Herrn vill då träffa honom?»
»Ja, det är orsaken hvarför jag kommit hit. . . inte går man så lång väg för ro skull.»
»Nej, det kan jag väl tro.»
»Hur . . . hur mår han annars?»
Madamen såg på kopparslagaren, liksom förstode hon icke, eller icke låtsade förstå meningen af denna fråga.
»Hur är det med hans . . . hans öra?» frågade kopparslagaren, som gick rakt på saken.
Madamen flyttade sina ögon på vår hjelte och såg på honom med blickar, hvaruti den djupaste ängslan uppenbarades.
»Kanske har han fått sitt öra hopplåstradt igen?» yttrade kopparslagaren, något nedstämd af denna förmodan.
»Nej, han har fått lyte för hela lifvet.»
»Skönt! . . . Och det är fördenskull som madam ser så ledsen och bedröfvad ut?»
»Ja, jag är mycket ledsen . . . mycket bedröfvad,» svarade hon med ena handen öfver sina ögon.
»Hade det varit bättre kanhända, om min son låtit handtera sig som en hund?»
»Nej, det har jag inte sagt... Gud bevare er son!»
»Låtit slå ihjäl sig, som ett får af slagtaren?»
»Nej, nej! .. . Det var en Guds försyn att han kom undan.»
»Nå? . . .»
»Men Storken ska aldrig glömma det. . . han ska förfölja er son så länge han lefver.»
»Såå ... ja, må han försöka bara. . . hade han varit hemma, så skulle jag ha sparat honom besväret.»
»Lyd mitt råd, herre! . . . Sök honom aldrig . . . herrn skulle bittert ångra det. . . Lilla herre,» fortfor hon, vändande
Källa: Project Runeberg ·
