Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

90 ETT HUNDRA AR.

korthet: Europa, som var på god väg att bli man, så att säga, återgick i tiden och blef — barn på nytt.

Wiener-kongressen, som sålunda återförde tingen till deras gamla esse, bestod af de ryska, österrikiska och preussiska monarkerna samt engelska ombud, de der alla tillsammans egde och begagnade sig af makten, hvarjemte Frankrike, Spanien, Portugal, Sverige och påfven också voro med, ehuru de icke hade mycket att säga, och omkring kongressen svärmade sedan en hop små f. cl. furstar med sina tronanspråk.

Kongressens första handling var att utan tvekan fråndöma Frankrike ett landområde som omfattade sexton millioner invånare — just hvad Napoleon hade underlagt sig under sitt långa och lysande lopp som eröfrare. Italien, som hade börjat drömma om nationell enhet och kraft, väcktes ur sin vackra villa dermed att Lombardiet lösslets och tillställdes Österrike, som fick Venedig på köx)et. Påfven återvann sin verldsliga makt och dermed rätten att förtrycka sina medmenniskor. Neai^el hemföll åter åt den bourbonska ätten. Dussinprinsarne erhöllo tillåtelse att återtaga sina förlorade troner. Tyskland vederfors samma tvifvelaktiga "välsignelse," blott med den skillnad att dess småstater gjordes till ett förbund, med Preussen och Österrike till högsta auktoriteter. Holland och Belgien sammanslogos till ett konungarike — naturligtvis! Sverige, som under Bernadotte, senare Karl XIV Johan, hjelpt till att förlama den franska jätten, vardt på ett mycket tvifvelaktigt sätt belönadt för den lilla roll, det hade spelat i detta drama. Det fick Norge, men förlorade Finland, d, v. s. det fick ett land, som ännu icke tillskyndat det annat än otrefliga gräl och tvister, men förlorade ett annat, vid hvilket det var med ömsesidig kärlek och gemensamma strider innerligen fästadt.

Polens förut skedda delning stadfästades och bekräftades^ i det femton millioner polacker med några penndrag öfverfördes till Ryssland, Österrike och Preussen. Kungen af Saxen, som hade varit Napoleon trogen, behandlades oblidt. Preussen ville hafva hela hans rike, men nöjde sig slutligen med hälften — och det var vackert så. Man frågade England hvad det ville hafva för sitt lilla besvär. "Nothing," var svaret —