Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

396 ETT HUNDRA AR.

utgjort en sorts räddande ark, som burit odlingens skatter ner från slägte till slägte.

Men det kom en tid, då beliofvet af det eviga skulle på ett kraftigare sätt göra sig förnimbart hos sjelfva folket, den tålmodiga, anspråkslösa massan, som ingen näring liemtade ur vitterhetens gyllene kalkar. Sjelfständiga religiösa rörelser hade redan i det adertonde århundradets senare del utbrutit i Norrland och andra delar af riket. Sedermera hör man talas om en och annan prestman såsom banbrytare för en lifaktigare religion. Henrik Schartau (död 1825) var en af desse stränge andar, som med den allvarligaste ifver för ett gudligt lefverne förenade ett lika starkt nit för vissa trosformer. Mindre dogmatisk men mera snillrik var Johan Olof Wallin, hvilken 1816 såsom en af statskyrkans prelater utsände ett s. k. fejdebref mot den inom riket öfverh andtagande andliga likgiltigheten, och för ett sådant andligt gif akt lär nu tiden varit särdeles väl vald, enär menniskorna började komma till en viss basinning, efter hvad de sett under den uppskakande franska revolutionen. Man stod denna händelse ännu för nära att kunna fatta de förhållanden, som framkallade den. Man förbisåg den vigtiga sanningen, att den kom som en naturlig följd af århundradens prest- och adelsförtryck, och man såg deri endast uttrycket af tidens otro och ondska och derför var man nu redebognare än förut att lyssna till skriftens bud och blifva god.

Men den elektriska gnistan var ändå för svag att väcka lif i den domnade statskyrkan, som i det hela taget förblef hvad den var, ej blott i Sverige, men äfven i grannländerna, såsom i Danmark, der man dock hörde en verklig prest på predikstolen yttra att "tidens kännetecken är en tung prosa som historien aldrig förr har sett," samt att "det innersta i oss är det gudomliga, hvarigenom en livar är förenad med allt." Dock, fick ej den svenska kyrkan något annat till lifs under detta skede, så fick hon likväl en psalmbok, som ännu utgör hennes heder, ett riktigt skaldeverk, tack vare biskop Wallin och andra poetiska prestman. Kanske intet annat land i verlden eger ett liknande verk med samma litterära värde.