Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

144 ETT HUNDRA AR.

professorerna vid ett universitet yttrade han en gång de betecknande orden: "Jag vill liafva lydige undersåtar, icke lärda män." Den i historien så väl kände Metternich var denne monarks rådgifvare och högra hand. I dessa två tyranners makt låg det att göra hvad de behagade med 85 millioner menniskors lif och egendom — precis som i Kyssland.

Slutligen dog Frans (1835). Hans efterträdare, Ferdinand, som var mera folkligt sinnad, tvangs just derför att gifva vika för Frans Joseph, hvilken, då mycket ung, stod under inflytande af personer tillhörande den gamla despotiska skolan. Men denna förändring halp ej mycket, emedan folkets rop på sjelfstyrelserätt vardt allt högre och högre. Storstäderna gingo, som vanligt är, i spetsen för den liberala rörelsen och yrkade på tidsenliga reformer. Härpå svarade regeringen med ett absolut förbud mot att begära reformer (Metternich utgjorde nämligen ännu makten bakom tronen). Detta var det strå, som. bröt kamelens rygg, ty missnöjet med kejsaren och ministeren vardt nu djupt och allmänt. Ungerns folk hade aldrig upphört att längta efter frihet och tog nu tillfället i akt att yrka på en egen styrelse, skild från Österrikes, om ock underordnad densamma.

Sådan var den österrikiska ställningen, när i Maj 1848 underrättelsen ingick, att Frankrike hade drifvit Louis Phillip på flykten och förklarat sig för republik. Wiens borgare reste sig och togo besittning af staden, anföUo prins Metternichs palats med påföljd, att denne samvetslöse skälm måste fly, och hotade sedan att gå i författning om en allmän omhvälfning, I sin bestörtning lofvade då regeringen alla möjliga eftergifter: fullkomlig tryckfrihet, frigifvandet af alla politiska fångar, allmän rösträtt m. m. Men folket lät icke lugna sig af allt detta, utan dref den revolutionära rörelsen med blott desto större kraft, så att kejsaren ansåg bäst vara att lemna både tronen och landet. Kort derpå sammanträdde ett stort, råd, bestående af inflytelserika män från rikets alla delar för att öfverlägga om, hvad som vore bäst att göra. Man bad då kejsaren återkomma, hvilket han gjorde, i ocli hvarmed ett ögonblicks lugn inträdde, men endast för att i Augusti efterföljas af en större resning. Venetien och Lom-