Sida 39
5. Robespierre och "gudafesten"
FEMTE KAPITLET.
Robespierres humanitet före revolutionen. — Hans gudsbegrepp under densamma. — • En offentlig gudafest. — Robespierres tal. — Revolutionens återvändande till Gud. — Sjelfva festen. — Festtalet. — Publiken applåderar. — Sångerna. — Han blir föremål för misstankar. — Missnöje uppstår. — Man ber honom iHiga. — ■ Vågar taga steget fullt ut och förklarar sig diktator. — Han faller och bestiger schavotten.
Man påstår, att ett vilddjurs grymhet och blodtörst mer än fördubblas så snart det fått se blod rinna från ett oifer. Har menniskan samma natur? Krigen tyckas svara ja på frågan, ty ett folk, en gång vandt vid denna styggelse, finner ju — om historiens vittnesbörd får gälla — ett visst nöje deri, svårt att försaka. Och på samma grund torde kunna förklaras det gränslösa förakt för andras lif, som utmärkte ledarne i den franska revolutionen. Maximilian Marie Isidor Robespierre var några få år före revolutionens utbrott så human, så blid, så sensitiv, att han i egenskap af jurist i departementet Ärras afsade sig sin befatlniing för att slippa uttala dödsdomen öfver en brottsling, som enligt lagen hade förverkat lifvet. Hör sedan huru denne skräckregeringens chef stod i blod, som räckte honom upp till halsen, och talade om Gud och dygden*.
"Idéen om det högsta väsendet och själens odödlighet är ett fortsatt vädjande till rättvisan (bifall). Jag vet icke, att någon ibland oss någonsin försökt att göra ateismen (gudsförnekeriet) till statsreligion. Jag vet, att till och med den visaste ibland dem tillåtit sig att med sanningen blanda en del dikt, dels för att göra intryck på det okunniga folkets inbillning och dels för att fästa dem så mycket säkrare vid sina
*) Vi anföra talet ur Girondisternas historia.
39
Källa: Internet Archive ·