Sida 26
3. Septembermorden
TKEDJE KAPITLET.
Marat, Danton och Robespierre. — Massmorden i September. — Revolutionens hemskaste drag. — Paris en dödens och mordens stad. — Ohyggliga scener. — I fängelserna. — Robespierre och Saint-Just. — Prinsessan Lamballes öde. — Otroliga skändligheter. — Namnlösa grymheter. — Guillotinernas verksamhet. — Pöbelns råhet. — Hatets och hämdens offer.
Den franska revolutionen hade tre stora bödlar: Marat, Danton och Robespierre. Den första fann ett nöje uti att mörda för handlingens egen skull, emedan han hade ett vilddjurs natur; den andra drefs kanhända mer af rent politiska skäl till sina blodsdåd, som derför icke blefvo ursäktligare, utan fast hellre tadelvärdare, och den tredje, en af naturen ädelsinnad man med höga och sublima tänkesätt, vardt på tvänne sätt omständigheternas offer — först mördare och sedan mördad. Marat och Danton skulle kunna varit hvad de voro under livilka förhållanden som helst, icke Robespierre.
De så kallade September-morden visa bäst hvad de två första i själ och hjerta voro. Dessa massmord, de hemskaste verldshistorien vet att omtala, utgjorde väl också denna revolutions mörkaste timme. Förhållandet dervid var i korthet detta.
Revolutionsjuntan hade i sina rådslag kommit till beslutet att ett fullkomligt utrotningskrig måste anställas emot monarkisterna. På en viss tid under natten skulle h vartenda hus i Paris visiteras och alla personer då häktas, som på minsta sätt kunde anses vara monarkiskt sinnade eller hysa ringaste sympati med monarkien eller motvilja till revolutionen. Hvarken ålder eller kön skulle skonas. På grafvens rand stapplande gubbar och unga flickor kastas tillsammans i de till fängelser förvandlade klostren eller kyrkorna.
26
Källa: Internet Archive ·