Sida 138
4. Preussen och tändnålsgeväret
138 ETT HUNDRA AR.
land, ehuru genom fördrag skyldigt att skydda Danmark, iakttog sin vanliga mästerliga neutralitet, alldenstund intet af dess krämareintressen låg i endera vågskålen, och ehuru Sveriges folk brann af längtan att få skynda till danskarnes hjelp, beslöt regeringen att, om ej likgiltigt, dock overksamt åse den olika striden emellan två jättar och en dverg. Resultatet var då redan gifvet: Danmark förlorade.
Nästa akt i detta ruskiga speZ emellan ett par röfvare bestod i grälet om bytet. Det hade aldrig varit Preussens mening att dela rofvet med Österrike. Detta lands styrelse insisterade då på att Schlesvig-Holstein skulle förvandlas till en sjelf ständig stat med prins Fredrik af Augustenburg till regent. Dertill lyssnade icke Preussen. Nästa förslag utgick på att Preussen skulle taga Holstein och Österrike Schlesvig. Men dermed var ingendera parten nöjd, allraminst Preussen, som ville liafva båda provinserna. En lång och bitter diplomatisk strid uppstod nu emellan de båda tjufvarne och kom den danske bonden på tanken att han skulle få igen sin ko. Men han missräknade sig, hvilket äfven Österrike gjorde, då det den sjuttonde Juni 1866 helt hastigt förklarade sig vara det stora tyska rikets ridderlige försvarare, som med andra ord ville säga, att det med svärdet skulle värna hvad det ansåg vara sin del af det från Danmark tagna bytet.
Ty nu kom den tredje akten i dramat — ett preussisktösterrikiskt krig med den för Österrike sorgliga, men för de q "yttre verlden" löjliga utgången, att nyssnämda land. Istället för att få sin ^'rättmätiga del"' af den förut gjorda fångsten, i hast förlorade allt och dertill provinsen Venetien, som det måste afstå åt Italien, medan Preussen tog det sköna tillfället i akt och med sitt nya rike införlifvade Hanover, Nassau, Hessen och Frankfurt, på samma gång som det tvang Österrike att samtycka till allt annat som Preussen Jcomme att göra för fullbordandet af sitt nationaliseringsverk.
I detta, liksom i det tysk-danska kriget, hade Bismarck, Moltke och Dreyse på Preussens sida spelat de vigtigaste rollerna, hvilket de också gjorde i den senare inträflfande fransktyska fejden. Bismarcks diplomati och Moltkes strategi behöfva vi icke uppehålla oss med, ty verlden känner båda de-
Källa: Internet Archive ·