Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

174 ETT HUNDRA AR.

Det var så här:

Ett religiöst käbbel hade uppstått emellan de romerska katolikerna och de grekiska om nycklarne till den stora porten i Betlehemskyrkan i Betlehem och den heliga grafvens kyrka i Jerusalem. Frågan hade varit före redan i seklets gryning, då Francis I af Österrike och sultanen bytte ord om saken, ehuru utan att komma till någon lösning af densamma. Nu bestod Napoleons formella begäran uti, att de romerska munkarne skulle förses med nycklar till nämda tempels dörrar och nycklar till alla de dörrar, som leda in iill den grotta, hvari Kristi födelse anses hafva egt rum, samt vidare att det skulle tillåtas dem att å detta helga ställe uppsätta en silfverstjerna med Frankrikes vapen på. Efter ett års underhandlingar med Turkiet vardt anspråket beviljadt af denna makt, som var den egentliga vårdhafvaren af platsen i fråga. Munkarne fingo nycklarne, och den der franska silfverstjerrian (en äreförgäten och maktlysten monarks emblem) gick upp, så att säga, öfver Betlehem, som 1,85H år tidigare belystes af den stjerna i skyn hvilken hade förkunnat verldsförlossarens ankomst.

Detta ansågs på vissa håll som en seger för den romerska kyrkan öfver den grekiska, hvars hufvud czar Nikolaus af af Ryssland var. Han vardt derför mycket ond och lät genast 150,000 man marschera ned till den turkiska gränsen. Något krig ville han icke inleda af ett så trivialt skäl som detta, visst inte — han ville endast hos Turkiet eftertryckligt anhålla om rätten att rådfrågas i alla ärenden, som rörde sultanens kristna undersåtar. Den åt Frankrike gjorda eftergiften ville czaren icke godkänna innan den blifvit befästad genom ett fördrag med honom sjelf. I denna sultanens dilemma kom England honom till hjelp med det goda rådet att höfligt afslå anspråket, hvilket han gjorde och vann dermed Frankrikes, Österrikes och Preussens förenade bifall. Den i sina förhoppningar gäckade czaren vardt nu vredare än förut och lät sina trupper öfvergå Pruth-floden och besätta några af Donau-provinserna. Detta såg åtminstone krigiskt ut, men czaren bara förklarade att han umgicks med de fredligaste afsigter, hans enda önskan var att skydda den grekiska